När jag gick i skolan, för länge, länge sedan, var jag ensam. För det mesta. Liten, ful och konstig var de vanligaste sakerna jag fick höra. Jag ser mig själv fortfarande så rätt ofta, även om det egentligen var rätt längesen jag var åtminstone liten… Jag har alltid sagt vad jag tycker, berättat och förklarat. Ingen uppskattad egenskap från den som är minst och yngst i klassen.
Det blev dags för högstadiet, där den så dysfunktionella klassen visserligen skulle fortsätta vara en klass, men ändå. Det skulle bli fler från andra skolor runtomkring, och vi blev uppdelade i åtminstone engelska och matte. Det blev lite bättre. Fortfarande vidrigt, men lite bättre. Jag tillbringade relativt mycket tid i korridorer, i skolsysters väntrum och hos kuratorn.
Efter ett tag hittade ett par andra udda fåglar från parallellklassen mig, och vi blev ett gäng. Såna där som mest hänger ihop bara för att, det är ju bättre att vara annorlunda tillsammans än ensam. Så värst mycket gemensamt hade vi nog inte… Men en hel del kul och fnitter ändå. Jag började titta upp lite mer.
En sak jag såg, när jag tittade upp, det var innan jul, kanske november eller så, var en kille i nian. Han sa ifrån till en av mina värsta plågoandar, och plågoanden lyssnade! Det hade jag aldrig sett någon lyckats med förut. Det var nog där och då jag blev intresserad. Jag blev sådär jättejobbigt tonårskär, så som småtjejer blir i popidoler.
Han var söt. Snygg. Åh, hans ögon, och han kunde sjunga. Bara det. Det var en lång, plågsam (för alla tror jag ) förälskelse. Klottrade namn i alla böcker. Dagdrömmar. Fantasier – en hel massa faktiskt. Så här många år senare inser jag ju att jag var kär i en fantasi…
Dags för skolavslutning.
Dagen innan.
Han ska sluta nian. Ska jag aldrig mer få se honom? Några av hans vänner inser läget – min förälskelse var ju inte direkt hemlig, jag har alltid varit mer eller mindre genomskinlig – och tänker att det är upplagt för småflicksplågeri.
En sån där stor, cool, kommer fram till mig (!) och säger att killen ifråga vill prata med mig. Va? Mig? Nej, det kan inte vara sant. Eller kan det? Nej… Jo? Jag vill ju, hoppas ju, men tror ändå inte på det. Gå fram till honom i skolan? Aldrig i livet, jag förstår ju ändå någonstans vad de håller på med.
Jag går hem. Ringer istället, det kanske jag vågar. Slår 5 siffror på snurrskivan. Lägger på. Igen, lägger på. Slår alla siffror. Lägger på. Igen. Till slut går signalerna fram. Ingen svarar.
Jag blir modigare, ringer igen. Inget svar. Hur många gånger vet jag inte. Tills plötsligt. Timmar senare – tror jag, det kändes så – han svarar!! Nej, han hade inte bett någon säga så till mig, men hur mår jag då? Vi pratar. Länge. Jag vet inte hur länge, men vi pratar! Han pratar. Med mig.
Avslutningsdag. Skolkören – han är också med där. Vi säger hej. Pratar lite, folk ser. Hans kompisar undrar nog vad som hände…
Jag ringer igen några dagar senare. Vi pratar lite. Han börjar jobba extra i kassan nära där jag bor. Jag går dit, hänger lite, pratar. Hänger med in bakom kassan, pratar, lyssnar på musik. Sommaren går. Inget mer än så händer, men jag finns. Jag syns. Jag är inte liten och äcklig. I alla fall inte för alla.
Som jag mådde då, i femman, sexan, sjuan, önskar jag ingen. Men jag önskar alla en sån kille som faktiskt pratar med en sån som mig. Säger hej. Frågar om musik eller vad som helst. Behövs inte mer. Och jag är än idag tacksam för det den killen gjorde. Jag hade inte varit den jag är nu annars. Om jag hade varit.
Sen då?
Efter 7-an blev det bättre. Nya vänner i klassen under från en annan skola. Fortfarande utsatt, det slutade inte förrän efter grundskolan, men det var ändå bättre. Killen hade jag kontakt med till och från några år, numera väldigt sporadiskt och mycket tack vare Facebook.
Nu har jag ett självförtroende. Jag har svackor, såklart. Rejäla såna också, men på det stora hela är det bra. Livet tar andra vändningar än de man både vill och tänker sig, och det är i perioder rejält tufft, men det blir ändå bra, på ett annat sätt. Mina vidriga tonår har på något sätt hjälpt mig i det som kommit sen, jag vet att det kan vara riktigt, riktigt risigt men det går som oftast över.
Och jag försöker uppfostra mina barn till att bli och vara en sådan som ser, som bryr sig och som säger hej även till den som är lite annorlunda, utanför. Jag tror att jag lyckats ganska bra med det än så länge.