En söndagmorgon, klockan 8, när stora delar av Sverige redan gått på semester, då kommer pressreleasen om att den hårt kritiserade LSS-utredningen ska ut på remiss.
Ett försök att begrava nyheten blir inte mycket tydligare än så, och på något sätt kommunicerar man ju då ordlöst att det här kanske inte är det man gjort som man är stoltast över…
Man borde inte bli förvånad. I min del av världen är det ofta så. Man passar på, den där jobbiga surdegen som bara måste lämna skrivbordet innan semestern/jul/påsklov eller vad det nu kan vara. Många tunga beslut kommuniceras en sen eftermiddag före långhelg.
Lena Hallengren säger att det vore att kasta pengar i sjön att inte skicka ut utredningen på remiss. Så kan man ju resonera när man inte betalar all den tid som remissinstanserna nu måste lägga på att återigen berätta för regeringen att utredningen borde åka raka vägen ner i papperskorgen. För mig som jobbar ideellt, helt oavlönat, med detta riskerar det att återigen bli en tung höst. Efter corona som bara det gjort att stora delar av funktionshinderrörelsen arbetat ovanligt hårt, och så alla corona-relaterade snabbremisser som Lena och hennes regeringskollegor skickat ut, ibland bara med ett dygns varsel, hade det varit välbehövligt om utredningen kunnat stanna i byrålådan ett tag till.
Lena säger också att det finns bra saker i utredningen, och visst är det så. I ett annat sammanhang skulle man kunna använda begreppet “guldkorn”, men det är ju snarare glimtar av “ok” i ett hav av orimlighet.
Mitt förslag hade istället varit att regeringen skulle plocka ut delar av utredningen som de tycker är bra, en och en eller kanske några i taget, och skickat ut flera mindre remisser istället. Eftersom delar av utredningen undantas blir det ändå ett lapptäcke, och den helhetsreform som LSS behöver uteblir hur man än gör. Och utöver detta förstås tillsätta den parlamentariska utredning i samverkan med funktionshinderrörelsen som så väl behövs så kanske vi kan börja uppfylla åtminstone delar av Funktionsrättskonventionen.
Så. Nu gäller det att återigen försöka – och förhoppningsvis denna gång lyckas – förklara för regeringen varför en utredning baserad på tveksamma direktiv, med begränsade möjligheter att föreslå vettiga saker, där utredarna haft en kunskapsbrist och bitvis en människosyn gränsande till funkofobi (det vi inte känner till är vi rädda för, fullt mänskligt), där samarbetet med berörda begränsats till ett minimum, och där en enad funktionshinderrörelse pekar på papperskorgen inte är en bra grund att fatta beslut på.
Och – jag hoppas att vi på vägen också kan försöka kommunicera det humana i att vänta med tunga beslut till måndagen efter semester/påsk/jul/långhelg.