En person jag är vän med på FB skrev ett inlägg om en händelse i vår fysiska närhet där unga tonåringar enligt lokalpressen rånat en kvinna vid en busshållplats. På något vis landar slutsatserna lite för ofta att föräldrarna till dessa barn på nåt sätt ska skammas.
Jag tänker att de allra flesta föräldrar gör sitt bästa med sina barn, och vilken förälder som helst skulle bli helt förtvivlad om ens älskade unge skulle göra något sånt här. Det tror jag är en universell sanning, så länge föräldern i fråga inte har egna för stora problem med psykisk ohälsa, missbruk etc förstås. Så just nu är det nog en hel hög med föräldrar som mår rätt dåligt, utöver alla direkt inblandade i den här händelsen.
Och som så ofta tar hen upp avsaknaden av “konsekvenser” – med vilket man då menar straff, eftersom detta beteende får konsekvenser – och att avsaknaden av dessa straff skulle göra att personer senare i livet får problem att underställa sig en chef eller bli empatiska. Detta tror jag är helt fel.
En konsekvens är en naturlig följd av en handling, om jag sparkar dig på benet får det konsekvensen att du får ont. När man t ex ger ett barn utegångsförbud för att det sparkas är det inte en konsekvens, det är ett straff. Jag rekommenderar alla att läsa på om straff och varför vi som människor tycker att straff är bra (kort sammanfattning – för att den som straffar mår bättre av det). Psykologen Bo Hejlskov har skrivit en del om det, hans blogg är bra läsning. Just det här inlägget handlar en del om makt och likvärdighet, fullt tillämpbart på förhållandet vuxna/barn:
https://hejlskov.se/skolan/om-altruistiska-straff/
Och som slutkläm – jag kan nog tycka att det vore jäkligt praktiskt att ha lydiga barn, men jag vill verkligen inte fostra lydiga medborgare… Det kan sluta rejält illa. Däremot vill jag att de ska bli kloka, empatiska och modiga, för att de ska stå upp för sånt som är rätt, oavsett chefer och människor med makt av olika sort.
Vi, som samhälle, måste få tillbaka större satsningar på barn och ungdomar i samhället, så att de får synas, höras, ta plats, få rätt stöd, få ett sammanhang och må bra, oavsett hemförhållanden. Skolan, aktiviteter, fritidsgårdar mm. Samhället måste återigen bli mer proaktivt, polisinsatser och inlåsningar är ju bara reaktivt och alldeles för sent, det blir otroligt mycket dyrare. Nu är barnkonventionen lag men vad jag kan se syns det ännu ingenstans i hur styrande beter sig.