Idag har jag varit på ett frukostmöte, en rätt ovanlig aktivitet för att vara jag. Morgnar är inte min bästa tid på dagen, och med barn som ska få kläder, frukost och iväg och passa tider, sambo man ska samsas om duschen med osv brukar det inte riktigt gå så bra att komma iväg så tidigt som ett frukostmöte oftast kräver. Men, idag var det i Nacka, bara 20 minuter härifrån och ett oerhört intressant ämne så jag lyckades faktiskt pallra mig iväg!
Mötet var egentligen en företagspresentation av Peritos, som har en väldigt intressant affärsidé. De rekryterar funktionshindrade ungdomar till näringslivet. I första hand satsar de än så länge på de ungdomar som går ut särgymnasiet, vilket ju blir högintressant då min brorson tar studenten i vår! Jag ska ringa brorsan ikväll och kolla läget… Peritos har förstått att money talks, att om ett företag satsar pengar på någonting är det större chans att man också satsar tid och energi på att få investeringen att bli lönsam. Jag tror att det är helt rätt om man ska jobba mot näringslivet, särskilt lite större företag. Jag kom ifrån mötet med en oerhört positiv känsla, och jag hoppas att Peritos får ordentligt med luft under vingarna så att de når sina mål och att det när M går ut särgymnasiet om 13-14 år är en självklarhet med riktiga jobb för alla sorters ungdomar.
När jag kom hem för vidare jobb vid skrivbordet tyckte jag tydligen att det var viktigare att skura badrummet en stund först, så nu är det gjort sen satte jag mig och kollade igenom dagens flöden – mail, twitter, fb mm. Läser att Fredrik Federley idag skrivit en krönika i DT om Miriam, som jag bloggade om för ett tag sen. Han vill gärna skapa en Lex Miriam för att detta inte ska ske igen. Jag vet inte riktigt om jag håller med honom, vad denna Lex Miriam skulle innebära – ordet “valfrihet” implementeras ju enligt mig något konstigt både här och där – men att något behöver göras är ju uppenbart, och därför tycker jag definitivt att det han skriver är bra!
Ur mitt perspektiv är kommunen som självstyrande enhet i många fall alldeles för liten.
I Miriams fall handlar hennes behov om att ha ett jobb, en daglig verksamhet, som passar henne men som inte erbjuds i hennes kommun. Många jag har kontakt med sitter i ungefär samma situation vad gäller skola. Den skola som erbjuds i kommunen fungerar dåligt för just deras barn, men att välja en skola i en annan kommun är ogörligt eftersom man då inte får skolskjuts, fritids eller liknande. Sådant som behövs för att ha ett fungerande familje- och/eller yrkesliv. Skolpengen hänger inte alltid med i den utsträckning som behövs när man har behov av särskilt stöd heller – samma ekonomiska knasigheter som med daglig verksamhet alltså. Skolor är därför ganska restriktiva med att ta emot barn med särskilda behov från vissa kommuner. Jag har själv haft funderingar kring en skola i Nacka till sonen, men strök det rätt omgående i och med att vi då inte får skolskjuts. Visst, det skulle ju gå, men det skulle bli ett oerhört mycket värre pusslande än vad vi har idag.
Kommunerna ser alltså i många fall till sin egen ekonomi i första hand, till individen i nödfall, och bryr sig över huvud taget inte om vare sig familjen som är kommuninvånare eller samhällsekonomin i stort. DET är skrämmande.
Tyresö kommun hävdade ju tidigare att de är på väg att ändra sina riktlinjer – kolla mitt förra blogginlägg om Miriam – men det är väl så dags då. Hur dåligt ska Miriam behöva må innan dess?
Så Fredrik – du ville gärna ha kommentarer på ditt förslag! Min kommentar sammanfattas väl enklast med Ja, visst, men “valfrihet” behöver definieras, och det behövs en hel del annat för att lösa sysselsättningsfrågorna inom funktionshindervärlden också. Kan man dessutom göra något för att minska kommunernas suboptimering vore det väl alldeles utmärkt! Prata gärna t ex med Fredrik Hillelson och Lars Lööw på Peritos, det var väldigt inspirerande att lyssna på dem!
Oavsett detta så är jag väldigt, väldigt glad att du engagerar dig!