Sitter och hänger i DS-gruppen på FB. Som så ofta annars. Läser inlägg om barn som inte får det stöd de behöver på förskolan, låååångt därifrån. Läser frågor från föräldrar som efterlyser bra barnläkare med DS-erfarenhet med ljus och lykta. Läser trådar om barn som blir felbehandlade på sjukhusen – vissa skulle kunna klassas som misshandlade – gång på gång av vården och blir mörkrädd…
Själv är jag nöjd.
Vi har haft vad jag tycker verkar som en av landets absolut bästa förskolor till M (och L förstås men ändå). Full inkludering, specialpedagog som resurs och flera andra underbara engagerade pedagoger och personal, till och med inklusive kocken i köket. I princip alla tecknar, och de flesta har kunnat ta ett träningspass om det har behövts.
Vi har haft den bästa barnläkaren man kan tänka sig, och nu hittat en ny sådan efter något års “bara bra”. Vården har vi tack och lov inte behövt så många avancerade insatser från, mängder med antibiotika men bara en inläggning hittills, och i det stora hela har det mesta funkat bra.
M har varit med i en forskningsstudie på Universitetet där vi föräldrar fått en dragning om hur man bäst stödjer kommunikation/interaktion mellan “olika” barn. Vi har (till slut) en superlogoped, äntligen fått en fantastisk specialpedagog på hab, en psykolog som är jättebra, en sjukgymnast som är underbar men tyvärr (? eller inte kanske, men ändå) inte behövs så ofta längre.
Den här veckan har vi varit på föräldramöte i M:s skola. Allt är nytt och lite annorlunda, men oj vilken kompetens, vilket engagemang och vilket upplägg.
Såklart finns det alltid småsaker att skruva på, och lite grus i maskineriet då och då, någon knäppgök här och där. Visst finns det en hel del saker som är tunga, jobbiga och framförallt tids- och ork-krävande i detta DS-liv. Men när man jämför – jäklar vilka räkmackor vi surfar på.
Och då klarar jag inte av att landa i denna nöjdhet och må bra av den en stund. Nej, jag funderar över hur jag kan hjälpa alla andra, samtidigt som jag själv söker hjälp från kommunen för att orka vårt liv… Jag blir arg över hur folk blir behandlade, och får på nåt konstigt sätt dåligt samvete för att vi har det såpass bra som vi har det.
Jag måste nog helt enkelt jobba lite på mina tankemönster, och försöka bli bättre på att carpa några diems.
Kanske ska jag vara nöjd över att ha nått upp till 200 inlägg, gå och ta en macka och gå och sova? Ja, det ska jag nog.