Mer om valfrihet och Tyresö kommun

Idag har jag varit på ett frukostmöte, en rätt ovanlig aktivitet för att vara jag. Morgnar är inte min bästa tid på dagen, och med barn som ska få kläder, frukost och iväg och passa tider, sambo man ska samsas om duschen med osv brukar det inte riktigt gå så bra att komma iväg så tidigt som ett frukostmöte oftast kräver. Men, idag var det i Nacka, bara 20 minuter härifrån och ett oerhört intressant ämne så jag lyckades faktiskt pallra mig iväg!

Mötet var egentligen en företagspresentation av Peritos, som har en väldigt intressant affärsidé. De rekryterar funktionshindrade ungdomar till näringslivet. I första hand satsar de än så länge på de ungdomar som går ut särgymnasiet, vilket ju blir högintressant då min brorson tar studenten i vår! Jag ska ringa brorsan ikväll och kolla läget… Peritos har förstått att money talks, att om ett företag satsar pengar på någonting är det större chans att man också satsar tid och energi på att få investeringen att bli lönsam. Jag tror att det är helt rätt om man ska jobba mot näringslivet, särskilt lite större företag. Jag kom ifrån mötet med en oerhört positiv känsla, och jag hoppas att Peritos får ordentligt med luft under vingarna så att de når sina mål och att det när M går ut särgymnasiet om 13-14 år är en självklarhet med riktiga jobb för alla sorters ungdomar.

När jag kom hem för vidare jobb vid skrivbordet tyckte jag tydligen att det var viktigare att skura badrummet en stund först, så nu är det gjort sen satte jag mig och kollade igenom dagens flöden – mail, twitter, fb mm. Läser att Fredrik Federley idag skrivit en krönika i DT om Miriam, som jag bloggade om för ett tag sen. Han vill gärna skapa en Lex Miriam för att detta inte ska ske igen. Jag vet inte riktigt om jag håller med honom, vad denna Lex Miriam skulle innebära – ordet “valfrihet” implementeras ju enligt mig något konstigt både här och där – men att något behöver göras är ju uppenbart, och därför tycker jag definitivt att det han skriver är bra!

Ur mitt perspektiv är kommunen som självstyrande enhet i många fall alldeles för liten.
I Miriams fall handlar hennes behov om att ha ett jobb, en daglig verksamhet, som passar henne men som inte erbjuds i hennes kommun. Många jag har kontakt med sitter i ungefär  samma situation vad gäller skola. Den skola som erbjuds i kommunen fungerar dåligt för just deras barn, men att välja en skola i en annan kommun är ogörligt eftersom man då inte får skolskjuts, fritids eller liknande. Sådant som behövs för att ha ett fungerande familje- och/eller yrkesliv. Skolpengen hänger inte alltid med i den utsträckning som behövs när man har behov av särskilt stöd heller – samma ekonomiska knasigheter som med daglig verksamhet alltså. Skolor är därför ganska restriktiva med att ta emot barn med särskilda behov från vissa kommuner. Jag har själv haft funderingar kring en skola i Nacka till sonen, men strök det rätt omgående i och med att vi då inte får skolskjuts. Visst, det skulle ju gå, men det skulle bli ett oerhört mycket värre pusslande än vad vi har idag.

Kommunerna ser alltså i många fall till sin egen ekonomi i första hand, till individen i nödfall, och bryr sig över huvud taget inte om vare sig familjen som är kommuninvånare eller samhällsekonomin i stort. DET är skrämmande.

Tyresö kommun hävdade ju tidigare att de är på väg att ändra sina riktlinjer – kolla mitt förra blogginlägg om Miriam – men det är väl så dags då. Hur dåligt ska Miriam behöva må innan dess?

Fredrik – du ville gärna ha kommentarer på ditt förslag! Min kommentar sammanfattas väl enklast med Ja, visst, men “valfrihet” behöver definieras, och det behövs en hel del annat för att lösa sysselsättningsfrågorna inom funktionshindervärlden också. Kan man dessutom göra något för att minska kommunernas suboptimering vore det väl alldeles utmärkt! Prata gärna t ex med Fredrik Hillelson och Lars Lööw på Peritos, det var väldigt inspirerande att lyssna på dem!

Oavsett detta så är jag väldigt, väldigt glad att du engagerar dig!

Posted in Allmänt | Tagged , , , | Leave a comment

21/3 – World Down’s Syndrome Day – Internationella Downs syndrom-dagen

Idag är det internationella Downs syndrom-dagen. Jag har postat en del på FB men tänkte ändå samla ihop mig lite här på bloggen.

Årets kampanj heter Lots of Socks och går ut på att man ska väcka uppmärksamhet genom sina strumpor. Olika strumpor, många strumpor, färgglada strumpor etc.

Jag tänker att om man ändå ska satsa, varför inte gå “all in”, så jag åkte på ett kundmöte och ett leverantörsmöte klädd så här (fast med kängor på fötterna också…):

Dagens outfit - WDSD

Dagens outfit – WDSD

Mina barn hade också olika strumpor idag, även om M tyckte att det var rätt konstigt, och först försökte ta av sig en av strumporna för att ta på sig den matchande.
Jag fick ett par kommentarer på buss och tunnelbana, men mest blev det ett samtalsämne bland dem jag redan känner. Vackert så!

Förhoppningsvis var också några av de jag mötte redan “frälsta” och tittade lite extra därför, men de flesta tyckte nog att jag är lite konstig. Det gör mig inget…

 

 

 

En tjej i den föräldragrupp jag är med i på FB har samlat in bilder på “våra” barn och klippt ihop en film som är fantastisk att se. Den finns här: Underbara downs barn 2013

Jag fick ett tips av Helena: Dammi piu voce (ge mig mera röst, låt mig höras) är ett projekt startat av den italienska organisationen för barn och ungdomar med Downs syndrom. 50 ungdomar fick spela in en video att skicka till sin största idol i vilken dom ber kändisen spela in en video tillbaka. Jättemånga har fått svar. Till och med Sharon Stone har svarat!
http://dammipiuvoce.coordown.it/ Helt klart sevärt!

FN har haft en konferens om Downs syndrom idag, mer info om det finns här (på Svenska Downföreningens sida) och här (på FN:s sida).

Hursomhelst. Det sista jag skrev idag på FB blev ungefär detta:

Om nu någon fortfarande undrar över alla dessa strumpor jag har postat bilder på idag… Det är dessa barn och några till vi firar och uppmärksammar idag. Barnen och deras familjer och nätverk.

Det är omvärlden och dess syn på våra speciella barn som de flesta föräldrar i den föräldragruppen jag är med i uppfattar som det som är jobbigast att hantera när man får ett barn med Downs syndrom. Att behöva kämpa för att få det man enligt lag har rätt till, att behöva kämpa mot fördomar, att hela tiden behöva försvara, utbilda och informera omvärlden, inklusive handläggare på kommunen, FK och andra tjänstemän och inte minst vårdpersonal. Inte DS i sig. Det är tänkvärt.

Olika är bra. Oavsett om det skiljer i sexuell läggning, i hudfärg, i vilket land man är född, i vilket språk man helst talar eller i antal kromosomer, . Personer med olika kunskaper och styrkor bygger bättre grupper och samhällen, än personer som är likadana. Alla kan inte allt var och en för sig, men tillsammans är vi oslagbara. Om vi är olika.

 

Posted in Allmänt, Läs/lyssna-tips | Tagged , | Leave a comment

Lästips om ekonomistyrning i vården – har den där att göra?

Undrar du också varför det helt plötsligt är jättelätt att ringa vårdcentralen, men att man bara får prata om en sak i taget med doktorn? Eller varför farmor får fler och fler mediciner men att hon aldrig ska sluta med nån? Eller varför köerna på akuten är vansinniga?

Vården i Sverige har infört teorierna kring  “New public management”, och det får konsekvenser. Frågan är väl om politikerna som vanligt (åtminstone i vår kommun, och jag misstänker att det är så på andra ställen också) har glömt att göra och/eller läsa konsekvensanalysen innan de bestämmer saker.

Läs den här artikelserien på DN som prisbelönta och oerhört läsvärda Maciej Zaremba har skrivit. 2 delar av 4 har kommit.
http://www.dn.se/Stories/stories-kultur/den-olonsamma-patienten

Posted in Läs/lyssna-tips, Uncategorized | Tagged , , , | Leave a comment

Om nåt viktigt och aktuellt.

En kompis postade en länk på FB. Den gick till en bloggpost som i sin enkelhet var väldigt konkret och läsvärd, om hur en alldeles vanlig tjej blir bemött i livet.

http://fragaugglan.se/om-att-anpassa-sig/

Det skulle kunna varit jag som skrev det mesta av det där. När jag var 20-25 och jobbade i fastighetsbranschen funkade det fint att få som jag ville bara genom att ha en kortare kjol på mig den dagen…. Jag vet en kille (man, cirka 45 då tror jag) som struntade i att be en jurist om hjälp i en förhandling (vi pratar en förhandling om ganska mycket stålars) just för att motpartens jurist var så snygg och han kunde ju inte riskera att inte få gå på det mötet.   Behöver jag säga att den förhandlingen gick rätt dåligt?

På nästa jobb var jag ensam tjej i gruppen, vi satt i kontorslandskap, och jag fick porrbilder i mailen då och då bara för att kollegorna ville se hur jag reagerade. Jag jobbade inte där särskilt länge. Inte bara därför, men definitivt var det en del i beslutet.

Så jag VET att sexism kostar företagen pengar, pga att människor fattar helt felaktiga beslut på konstiga grunder. Om inget annat funkar brukar det gamla uttrycket “money talks” funka, men kanske är detta inte tillräckligt uppenbart för företagsledare. Ännu.

Hursomhelst. Nu först börjar det bli bättre, 40+. Men jag får ändå “lilla gumman” vibbar var och varannan vecka. Konstigt det där.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Avlastningshelg

Vi har avlastningshelg den här helgen. Den andra hela helgen i vår “karriär” som funkisföräldrar. Vi började lite smått med ett dygn, och för en månad sen körde vi första hela helgen och nu alltså den andra.

Vi har fått en stödfamilj som verkligen är jättebra. M:s gamla resurs från förskolan, E, med man och son är det som fått den stora äran och glädjen att hänga med vår fantastiske son då och då. Det verkar som att de har roligt, och M själv verkar tycka att det är en jättebra idé att E hämtar honom i skolan. Efter förra helgen gick han och hämtade bilderna flera gånger, pekade och berättade vad han hade gjort, och sånt gör han inte ofta. Den här helgen är de ute på nya äventyr så han verkar ha det bra. Jag gillar verkligen tanken på att M får ge sig ut på lite egna äventyr, göra saker utan mamma och pappa så som brorsan gör, och att han får fler vuxna att känna sig trygg med. Man vet aldrig när det kan behövas.

Själva leker vi “Svensson”. Gör sånt som jag inbillar mig att “vanliga” människor gör. På förmiddagen idag röjde jag och L i pysselrummet, sorterade upp pysselgrejor som låg lite hux flux överallt, slängde grejor som inte används och gamla illaluktande sparade lergubbar, stoppade lego och pusselbitar i rätt lådor osv. Som alltid när man städar och röjer blir det rätt rörigt under tiden, högar med diverse lådor och prylar på golvet, glitter som åkte ut på golvet för att det låg i helt fel låda osv. Men det funkade ändå! Ingen som kom och “hjälpte till” och “städade” på sitt vis – vilket förstås har sin charm men ändå tar en hel del tid och energi. Ingen som distraherade och ville ha med L på diverse andra aktiviteter. Så vi röjde faktiskt ur hela hyllan, alla lådor. Bara det som är ovanpå kvar nu!
Efter lunch hämtade jag och L upp hans kompis och åkte till isbanan och åkte skridskor en stund. Sen tog vi en (av barnen önskad) sväng och kollade in en staty innan vi tog en gofika på Dellan och en sväng i klätterställningen utanför. Jag kunde helt och fullt fokusera på L och hans kompis utan att springa benen av mig efter en vilding, eller ha bundit upp pappa E eller bokat barnvakt en vecka i förväg, eller ens ringt grannen och tiggt barnvakt… Att kunna ha det lugnet, att kunna sitta och lyssna på vad de två små kompisarna sitter och diskuterar och funderar över när vi fikar är – vilsamt.

Sen skjutsade vi hem kompisen och åkte hem och åt middag. En middag utan att några barn bryter ihop av fnitterattacker så att de inte kan äta ordentligt, och utan att få en hel sång-, dans- och teaterföreställning efter maten. Lite tråkigare, lite vanligare (?).

Allt detta är underbart skönt och man får någon slags insikt i hur vi faktiskt har det till vardags jämfört med hur det borde vara att ha en eller kanske två normalstörda 7-åringar, och att det kanske inte är så konstigt att man är så slut i huvet ibland.

Men när jag skulle natta L efter att vi kollat på mellot, han sittandes i mitt knä under en filt så som han aldrig annars kan göra eftersom det är upptaget där, gick det inte lika bra längre. Att sjunga Vargsången när en säng är tom, det går bara inte. Vi har haft barnvakt förut, sovit på ett annat ställe än barnen förut, och det går jättebra även om jag saknar dem såklart. Men då har de varandra. Det ska ju vara två. De kom till oss samtidigt, de har alltid funnits här tillsammans. Då kom tårarna. Och de kommer nu också.

Fastän detta med avlastning och stödfamilj är nåt vi – jag – verkligen behöver, och jag har vetat och förstått det på det torra, intellektuella sättet rätt länge, så är det så oerhört, oerhört tungt att inse det så här på riktigt, i stunden, med känslorna och hjärtat. Missförstå mig rätt nu, jag vill verkligen ha denna stödfamilj, och denna avlastning.

Men det känns lite som att jag ger upp mitt barn. Jag skulle aldrig någonsin välja bort M.  Jag älskar verkligen hans extrakromosom, det som är “lite mer” med honom, att han är som han är, och han berikar mitt liv nåt oerhört. Samtidigt som det ju trots allt är aningens tungt i praktiken att ha en trotsig treåring med kommunikationsproblem, som han faktiskt beter sig som lite för ofta, många år i sträck och inte veta om och när just det tar slut. Men tanken på att det är en annan mamma som nattar honom ikväll för att jag inte orkar är så hemsk så det går inte att förstå.

Jag hoppas att detta kan nå fram till diverse handläggare på diverse myndigheter, och sätta någon form av tanke i hjärnbarken på dem, att de får en tankeställare som sitter i ett tag. När föräldrar som funkar hyfsat i vardagen, eller åtminstone verkar göra det, vilket jag ändå tycker att vi gör, ber om hjälp och då särskilt en sådan hjälp som delar upp och bryter upp familjen, då behövs den hjälpen antagligen mer än de här föräldrarna säger och antagligen själva förstår. För det här med avlastning är nyttigt och bra på väldigt många sätt, och på nåt konstigt sätt nödvändigt, men det är inte roligt att det behövs. Alls.

Posted in Allmänt | Tagged , , | 1 Comment

Samma blogg med ny adress

Jag har fått för mig att jag inte ska hänga på wordpress.com längre, utan husera här, på egen domän  istället. Feg som jag är så kör jag på samma tema, bilder etc som tidigare. Så länge i alla fall.

Hojta gärna till om du ser något konstigt!

Posted in Allmänt | Tagged | Leave a comment

Öppet brev till Tyresös socialnämnds ordförande

Jag blev arg nu igen. Så jag skickade ett brev till Tyresös socialnämnds ordförande, med kopia till fler politiker i kommunen. Hoppas att det i alla fall kan väcka en tanke.

Om Miriam och valfriheten

Hej Andreas.

Jag läser idag en artikel i mitti (http://mobil.mitti.se/?p=36394) om Miriam som inte får välja vad hon ska göra på dagtid. Detta skrämmer mig, som förälder till ett barn med Downs syndrom. Jag bor inte i Tyresö, men jag har vänner där, och har för länge sedan haft funderingar på att bo där. Just nu är jag glad att jag inte gör det. Å andra sidan är det nog stor risk att ert beteende är väldigt vanligt bland kommunerna, så jag ska kanske inte ropa hej ännu.

Hur kommer det sig att ni gör så här? Var har valfriheten tagit vägen, som du och dina parti- och koalitionskamrater kämpar så för? Man får välja skola inom och utanför kommunen, men man får inte välja det man gör på dagarna när man är vuxen, det är väldigt svårt för mig att förstå.

Något jag tror att du, och dina politikervänner, behöver förstå är att utvecklingsstörda personer inte är lika varandra. De är olika. Har olika personligheter, intressen och behov. Det gäller dessutom i alla områden som har med människor att göra, oavsett störning. Människor är individer. Snälla, behandla dem som sådana.

Personligen skulle jag bli vansinnig om de yrkesval jag skulle ha att tillgå skulle begränsa sig till loppis, återvinning, media, konst, underhållsarbete och kafé (som finns i Tyresö enligt artikeln). Vad skulle du vilja jobba med om du bara hade detta att välja på? Inget, kanske. Hur kostnadseffektivt blir det? Hur kostnadseffektivt blir det om er kommun ska tillgodose ALLA inriktningar som ALLA människor har som bor i er kommun? Det kanske är bättre att samarbeta med andra kommuner som anordnar andra verksamheter?

Jag tycker att den valfrihet vi medborgare har i att välja skola, arbete, fritid etc som passar oss ska gälla alla. Inte bara vissa. Eller ingen, det är ju också ett alternativ. Men tänk hur det skulle bli om alla Tyresöbor skulle vara tvungna att jobba inom kommunens gränser, med begränsad variation förstås, och ingen skulle heller få åka till Tyresö för att jobba. Det skulle bli ganska fattigt, tror du inte? Eller bra, kanske?

Så, snälla. Tänk om. Både i Miriams fall, och i alla andras också. ALLA andras.

Vänliga hälsningar
Anna

Edit:

Det tog bara en timme, så fick jag svar. DET är jag imponerad av.  Att svaret kanske inte var exakt vad jag hade hoppats på är en annan sak. Men på svar följer svar…

Hej och tack för ditt mail!
Sekretessen hindrar mig från att kommentera det enskilda ärendet.
Jag kan i övrigt bara hålla med dig i allt du skriver om hur viktigt det är att kunna erbjuda en mångfald av verksamheter. Vi har inget intresse av att begränsa detta. Tvärt om håller vi precis på med att utforma ett valfrihetssystem som ska reglera detta på ett ordnat sätt och där vi hoppas få många olika alternativ som man kommer kunna välja mellan. Förhoppningsvis är vi igång med detta till hösten.
Med vänlig hälsning
Andreas Jonsson (m)
ordförande Socialnämnden
Tyresö
Posted in Allmänt | 1 Comment

Hungriga barn, kommuner, riktlinjer och Livsmedelsverket

Jag är en något matfixerad person. Det har med uppväxt, vanor och en lite snabbare ämnesomsättning (tror jag) att göra. Jag är helt enkelt inte någon trevlig person när jag är hungrig. Sambon lärde sig det tidigt i vårt förhållande, redan andra gången vi drog till fjälls hade han kexchoklad i fickan. Till mig. Det är kärlek det!

Hursomhelst. Vi har varit rätt bortskämda på barnens förskola. De har fått bra mat, tillagad på förskolan, oftast av personer som jag uppfattat som matintresserade och engagerade. Sista terminen hämtades mat och värmdes, vilket i ärlighetens namn inte var lika kul kanske, men det verkade ändå vara uthärdligt.

M går ju på särskolan nu. Där ingår mat i “stora matsalen” i M:s plan. Han ska på så vis få lite av sin inkludering, träffa “normalstörda” barn och göra som alla andra. Han kan få äta i särskolan om vi vill, men vi har än så länge tyckt att inkluderingen är viktig. M äter på normal lunchtid, ungefär halv tolv. Han får sen lite extra mellis på särskolan innan de går till stora matsalen för att käka mellis på samma sätt som lunchen.

L däremot. Han går ju i vanlig förskoleklass i stora skolan, den närmaste. Samma som M inkluderas i. Men, där tas inte matsituationen på allvar, ur min synvinkel. Han har schemalagd lunch 10.30 varje dag. Innan dess äts det frukt och strax innan det äter vi frukost hemma. Han är troligen inte särskilt hungrig när det är lunchdags… Sen är det som det brukar på skolor, ätandet och rast klumpas ihop i schemat, den som äter fort hinner leka mer. Undrar hur en 6-7-åring prioriterar då? Nej, det undrar jag förstås inte.

Maten i denna skola är “näringsriktig” dvs ofta diverse grönsakskonstruktioner, soppa en gång i veckan och vegetarisk mat en gång i veckan. En oerhört vacker tanke men den funkar inte riktigt på de 6-åringar jag känner. Kontentan blir att de inte äter alls, och när de äter lär de inte få i sig den energi de behöver. Inte särskilt näringsriktigt alltså, trots livsmedelsverkets och skolans förhoppningsvis goda intentioner.

För M:s del funkar det hyfsat ändå, eftersom hans skola är rätt mycket mer flexibel och ser till just hans bästa, medan det inte är så för L som går i en “vanlig” klass med 26 elever och alltså med begränsade möjligheter att se varje individs behov. Läraren och övrig personal gör sitt bästa, ingen skugga över dem, men de har ju en verklighet att förhålla sig till där tiden inte räcker till.

Jag försökte skicka med L extra mat hemifrån, men se det fick man ICKE. Det är inte hygieniskt, och det finns andra barn som är allergiska. Till saken hör att barnet i L:s klass är äggallergiskt, men skolan inte på något vis är äggfri… Nu har jag i alla fall fått någon sorts dispens, så en macka får jag skicka med. Dock äts den i princip aldrig upp, jag tror inte de påminner honom. Så den äts oftast på vägen hem. Men ändå, han vet att han har den där så krisar det hoppas jag att han kommer på att han kan äta den.

Jag har ifrågasatt denna matsituation, särskilt mattiderna. Först till skolan. De hävdar att de måste göra så för att alla ska få plats att äta i matsalen. Jag kontaktade då kommunens kostchef. Hon hävdar att de följer Livsmedelsverkets riktlinjer, vilket de verkar göra, jag har kollat. Det stora problemet är att dessa riktlinjer inte är så väldigt verklighetsanpassade, och bygger i många fall på forskning som gjorts på vuxna, inte på barn. De har heller inte riktlinjer kring tider och schemaläggning. Nu håller dessa riktlinjer enligt en DN-artikel idag på att uppdateras. Tyvärr verkar de – i mina ögon stora – brister som finns bestå. Detta vill jag förstås försöka påverka och hoppas på din hjälp. SPRID detta så gott du har möjlighet att göra, och maila till denna utredare! Länka gärna hit, eller ännu hellre formulera något eget.

Så – Snälla Livsmedelsverket. Det vore värt ganska mycket för oss föräldrar att ha lite stöd i ryggen när vi försöker få skolor och kommunera att ge våra barn den näring och den energi de behöver. Det är inte alla skolor och kommuner som ser värdet i att ha bra mat i skolan, utan lägger sig på lägsta möjliga nivå. Hjälp oss att höja den nivån! Se över riktlinjerna om närings- och energiinnehåll, och lägg till riktlinjer om mattider och schemaläggning!

Jag har mailat till registrator@slv.se och eva.sundberg@slv.se (projektledare för att uppdatera riktlinjerna enligt DN). Jag har inte fått svar men inte heller någon studs.

Här finns DN:s artikel från idag: http://www.dn.se/sthlm/tidig-lunch-kan-ge-samre-inlarning

Posted in Allmänt | Tagged , , , | 1 Comment

Mera ord

Den där lilla H är en oerhört klok liten tjej. Läs bara här vad hon har hittat på för ord!

Vad har du fått för ….

Det slår nästan svägerskans uppfunna Felvist. Men bara nästan.

Posted in Allmänt, Läs/lyssna-tips | Tagged , , | Leave a comment

Lekkompis – och lyckat resultat på förskolan.

Som ni kanske läst förut har vi alltså nu delat på våra tvillingar, L går i F-klass i vanliga grundskolan, M går i en F-1-klass i särskolan. Skolorna ligger på samma område, alla äter t ex i samma matsal, så det är ju smidigt med hämtning och lämning på det viset, men de är ändå delade. Det är nytt och ovant för oss, en liten liten del av tvåbarnschocken som andra pratar om ibland verkar drabba oss nu, såhär 6,5 år efter att barnen kom.

Igår var jag och pappa E på möte med L:s fröken (hon säger så själv så jag antar att den “titeln” är ok) på eftermiddagen, ett jättebra möte! När vi kommer ut på skolgården har L redan gått med farmor hem, men vi träffade på en av barnens kompisar från förskolan (vi kan kalla henne lilla fröken brun för det är hennes tecken). Lilla fröken kommer fram till mig och säger att hon vill följa med oss hem! Hennes mamma står tre meter därifrån så jag säger att det inte passar så bra just idag men vi kan ju prata med mamma och bestämma en annan dag! Så gjorde vi och dagen är idag, hon ska alltså följa med oss hem för första gången idag.

När jag lämnade L imorse kom lilla fröken fram till mig och var mycket exalterad över att det var just idag hon skulle följa med hem, spännande värre! Jag sa att jag kommer och hämtar henne och L, sen går vi ner till särskolan och hämtar M. JAAAA! Då får jag träffa M! Lyckan lyste om lilla fröken, och lika lycklig om inte mer blev jag. Precis så vill jag ha det! Att L:s kompisar accepterar, och gärna också tycker om M. Att han får vara med, på sina egna villkor, utifrån sin egen förmåga. Samtidigt är det ju viktigt att de har sina egna kompisar och får ha ett eget liv och egen identitet, men just den biten ser jag inte som nåt som är svårt att uppnå.

Hursomhelst. Den här förskolan vi har haft har verkligen lyckats bra med inkluderingen, jag önskar så att andra kan få samma möjligheter!

Om du som läser detta har barn i förskola där det inte funkar så bra – jag delar gladeligen med mig av kontaktuppgifter etc till “vår” förskola, kanske kan de ta kontakt med varandra och få inspiration?
Om du som läser detta har jobbat på “vår” förskola – ta åt dig 🙂

Posted in Allmänt | Tagged , , , , , | Leave a comment