Avlastningshelg

Vi har avlastningshelg den här helgen. Den andra hela helgen i vår “karriär” som funkisföräldrar. Vi började lite smått med ett dygn, och för en månad sen körde vi första hela helgen och nu alltså den andra.

Vi har fått en stödfamilj som verkligen är jättebra. M:s gamla resurs från förskolan, E, med man och son är det som fått den stora äran och glädjen att hänga med vår fantastiske son då och då. Det verkar som att de har roligt, och M själv verkar tycka att det är en jättebra idé att E hämtar honom i skolan. Efter förra helgen gick han och hämtade bilderna flera gånger, pekade och berättade vad han hade gjort, och sånt gör han inte ofta. Den här helgen är de ute på nya äventyr så han verkar ha det bra. Jag gillar verkligen tanken på att M får ge sig ut på lite egna äventyr, göra saker utan mamma och pappa så som brorsan gör, och att han får fler vuxna att känna sig trygg med. Man vet aldrig när det kan behövas.

Själva leker vi “Svensson”. Gör sånt som jag inbillar mig att “vanliga” människor gör. På förmiddagen idag röjde jag och L i pysselrummet, sorterade upp pysselgrejor som låg lite hux flux överallt, slängde grejor som inte används och gamla illaluktande sparade lergubbar, stoppade lego och pusselbitar i rätt lådor osv. Som alltid när man städar och röjer blir det rätt rörigt under tiden, högar med diverse lådor och prylar på golvet, glitter som åkte ut på golvet för att det låg i helt fel låda osv. Men det funkade ändå! Ingen som kom och “hjälpte till” och “städade” på sitt vis – vilket förstås har sin charm men ändå tar en hel del tid och energi. Ingen som distraherade och ville ha med L på diverse andra aktiviteter. Så vi röjde faktiskt ur hela hyllan, alla lådor. Bara det som är ovanpå kvar nu!
Efter lunch hämtade jag och L upp hans kompis och åkte till isbanan och åkte skridskor en stund. Sen tog vi en (av barnen önskad) sväng och kollade in en staty innan vi tog en gofika på Dellan och en sväng i klätterställningen utanför. Jag kunde helt och fullt fokusera på L och hans kompis utan att springa benen av mig efter en vilding, eller ha bundit upp pappa E eller bokat barnvakt en vecka i förväg, eller ens ringt grannen och tiggt barnvakt… Att kunna ha det lugnet, att kunna sitta och lyssna på vad de två små kompisarna sitter och diskuterar och funderar över när vi fikar är – vilsamt.

Sen skjutsade vi hem kompisen och åkte hem och åt middag. En middag utan att några barn bryter ihop av fnitterattacker så att de inte kan äta ordentligt, och utan att få en hel sång-, dans- och teaterföreställning efter maten. Lite tråkigare, lite vanligare (?).

Allt detta är underbart skönt och man får någon slags insikt i hur vi faktiskt har det till vardags jämfört med hur det borde vara att ha en eller kanske två normalstörda 7-åringar, och att det kanske inte är så konstigt att man är så slut i huvet ibland.

Men när jag skulle natta L efter att vi kollat på mellot, han sittandes i mitt knä under en filt så som han aldrig annars kan göra eftersom det är upptaget där, gick det inte lika bra längre. Att sjunga Vargsången när en säng är tom, det går bara inte. Vi har haft barnvakt förut, sovit på ett annat ställe än barnen förut, och det går jättebra även om jag saknar dem såklart. Men då har de varandra. Det ska ju vara två. De kom till oss samtidigt, de har alltid funnits här tillsammans. Då kom tårarna. Och de kommer nu också.

Fastän detta med avlastning och stödfamilj är nåt vi – jag – verkligen behöver, och jag har vetat och förstått det på det torra, intellektuella sättet rätt länge, så är det så oerhört, oerhört tungt att inse det så här på riktigt, i stunden, med känslorna och hjärtat. Missförstå mig rätt nu, jag vill verkligen ha denna stödfamilj, och denna avlastning.

Men det känns lite som att jag ger upp mitt barn. Jag skulle aldrig någonsin välja bort M.  Jag älskar verkligen hans extrakromosom, det som är “lite mer” med honom, att han är som han är, och han berikar mitt liv nåt oerhört. Samtidigt som det ju trots allt är aningens tungt i praktiken att ha en trotsig treåring med kommunikationsproblem, som han faktiskt beter sig som lite för ofta, många år i sträck och inte veta om och när just det tar slut. Men tanken på att det är en annan mamma som nattar honom ikväll för att jag inte orkar är så hemsk så det går inte att förstå.

Jag hoppas att detta kan nå fram till diverse handläggare på diverse myndigheter, och sätta någon form av tanke i hjärnbarken på dem, att de får en tankeställare som sitter i ett tag. När föräldrar som funkar hyfsat i vardagen, eller åtminstone verkar göra det, vilket jag ändå tycker att vi gör, ber om hjälp och då särskilt en sådan hjälp som delar upp och bryter upp familjen, då behövs den hjälpen antagligen mer än de här föräldrarna säger och antagligen själva förstår. För det här med avlastning är nyttigt och bra på väldigt många sätt, och på nåt konstigt sätt nödvändigt, men det är inte roligt att det behövs. Alls.

This entry was posted in Allmänt and tagged , , . Bookmark the permalink.

One Response to Avlastningshelg

  1. Jessica says:

    Åh vad fint du har skrivit! På pricken de rätta orden…
    Vi är inte där ännu, med stödfamilj, jag får ont i magen bara jag tänker på det. Jag vet att vi stundom skulle vars i behov av det men det gör så ont att tänka tanken fullt ut.
    Jag leker och leker och leker, har lekt i flera år och är i ärlighetens namn så innerligt trött på detta lekandet! Att aldrig kunna sitta ner en stund med lilla H leker själv med kompisar så dom min andra barn gjort, att aldrig komma ifrån småbarnsstadiet – som i sig har sin charm men som faktiskt är övergående i de flesta fall. MEN, jag vill ju ha lilla H precis som hon är och får extremt dåligt samvete bara över att jag tänker så här.
    Tror ni vinner på det i längden, som du säger ber INGEN förälder om detta om de inte behöver… Försök se det som barnvakt “bara”.
    Kram till dig

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *