Vad man tror, vad som sägs och hur det blir

Mina älskade tvillingar är nu 5 och ett halvt år. De är de äldsta barnen på förskolan, med bara ett år kvar där. Det känns. Hur blev de så stora så fort? Tänk vad de har lärt sig, vad jag har lärt mig, och hur mycket som inte blev som jag trodde när de bodde där inne i magen. Eller som vi som nybakade föräldrar fick höra när de nyss hade kommit ut.

Innan jag ens hade nån som helst plan på att jag skulle bli förälder visste jag att mina barn skulle vara bruna och killar. Så har jag tänkt så länge jag kan minnas, och det är så min käre storebror har det. Sen träffade jag E och insåg ganska snabbt att detta var mina barns far. Alltså skulle det – om allt funkade som det ska, inte självklart för mig alls – inte bli några bruna barn. Men killar skulle det bli. Såklart.

När vi var på det första ultraljudet redan i vecka 8 och M sprattlade som en fisk och L låg still visste vi inte var det var för kön på dem, men att de var olika var ganska uppenbart redan då. När de började sprattla runt så det kändes var det oerhört uppenbart att de var olika. M var vild som jag vet inte vad, L rätt mycket lugnare. Inte stillsam, nejdå, men lite mer sansad i sprattlandet. Då trodde vi ett tag att det var en kille och en tjej.

Nånstans på vägen fick vi reda på att det var två killar i magen. Genast började jag spela upp små filmer i huvudet på två små nästan likadana killar som spelade fotboll på vår gräsmatta, som cyklade fram och tillbaka på gatan, som badade på stranden där vi bor, som bråkade och slogs men alltid försvarade varandra.

När de sen kom ut och Downs-chocken kom försvann allt detta, rakt in i nåt svart hål. Det skulle ju aldrig bli så som jag hade tänkt. Jag sörjde detta tvillingskap, och det barn som aldrig kom. Samtidigt var jag oerhört lycklig över de två som kom, mina bäbisar! Jag kommer aldrig att bli samma person igen som jag var innan detta svarta hål… Men det jag egentligen sörjde så intensivt var ju mina föreställningar om hur det skulle bli som bara försvann. Jag fick dessutom en del understöd i mitt sörjande, professionella människor med vård, omsorg och barn som yrke, som snällt och vänligt svarade på mina frågor och funderingar om hur det skulle bli nu.

Jo, de har ofta svårt att lära sig att hoppa.
Jo, de är ofta väldigt passiva så det största jobbet ligger i att pusha.
De flesta lär sig att prata så man förstår men det tar tid.
Det tar längre tid för dem att lära sig saker.

Från såna här beskrivningar gör man sig en bild av sitt kanske 10-åriga barn. M skulle alltså enligt mina funderingar mest sitta still, inte prata och inte fatta särskilt mycket.

Eller hur. Det enda som stämmer så här långt är att det är svårare för M att prata. Men han kommunicerar hela tiden och han förstår i princip allt man säger, trots att man inte pratar långsamt och särskilt tydligt. Vill han lära sig nåt, som han själv tycker att han har nytta av, så går det på nolltid. Hoppa har han gjort sedan långt innan han började gå. Först när man höll i händerna och sen på rumpan. Sen när han började gå tog det inte lång tid innan jämfotahoppen kom. Nu hoppar han studsmatta bättre än brorsan, och han är så vig så han har lättare än brorsan att göra coola trick.

Och det där med passivitet och pusha, det skulle vara skönt vissa dagar… Nej jag förstår förstås att det inte är roligt för dem som har det så, men vissa dagar, ibland, bara lite? Hos oss handlar det mycket mer om att lugna ner och dämpa, att styra all energi till saker som funkar för alla i omgivningen. Mer intensiv liten kille får man leta efter.

Ett tvillingskap finns också, oerhört starkt. Killarna leker jättemycket med varandra och det är för dem helt självklart. Att härma varandra är bland det roligaste som finns. På förskolan hänger killarna i lite olika gäng, men det är konstigt när inte brorsan är där. Det är roligt att göra nåt med mamma eller pappa själv, men att leta reda på var brorsan är är det första som görs när vi kommer hem igen.

Men att de är olika, så är det. Väldigt olika. Men vad som beror på personlighet och vad som beror på DS och vad som beror på att de behandlas olika av alla, inklusive oss föräldrar, det kommer vi aldrig att veta.

Hursomhelst. Så här långt är detta en helt fantastisk, underbar, givande, lärande och ibland lite jobbig resa som tvillingförälder. Jag skulle aldrig byta detta mot något annat om jag skulle kunna.

Om du är en alldeles ny downisförälder, eller annan ny förälder för den sakens skull – är mitt råd till dig så här: Lyssna på vad experterna säger, men väg in hur DU känner ditt barn när du bygger dina framtidsbilder. Att min M skulle vara passiv känns så här i efterhand helt knasigt, så som han har levt om sedan han var ett litet litet embryo. Nej. Inte han. Att tvillingar inte skulle bete sig som tvillingar (hur nu det är…) för att de är olika – nej. Det funkar inte så.

Jag kan när som helst gå tillbaka till känslan av tiden där där i början, det gör rent fysiskt ont. Jag minns exakt hur jag tänkte, och hur outsägligt hemskt allting var. Men så här i efterhand, när jag vet allt det jag vet nu, känns den smärtan rätt onödig. Och eftersom jag räknar med att lära mig minst lika mycket till de kommande åren ser jag rätt ljust på framtiden.

Bara ungen slutar rymma… 🙂

This entry was posted in Allmänt and tagged , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Vad man tror, vad som sägs och hur det blir

  1. Cilla says:

    Ojojoj. Det känns som att vi har gjort samma resa fast ändå inte på något sätt. Drömmar. Verklighet. Hopp. Och förtvivlan. Allt i en enda rörig sörja… Eftersom Luddes “knas” är så ovanligt så fanns det ingen som kunde säga något om vad han skulle klara av eller inte. Det tyckte jag var jobbigt då och faktiskt fortfarande. Kan inte NÅGON bara berätta vad jag har att förvänta mig av framtiden? Nä… tydligen inte. Och kanske är det lika bra det – eftersom gissningar ändå bara är gissningar…

    Men Moa och Ludde är tajta – och det är helt fantastiskt att se dem ihop. Mina fina små twins – den ena med knas och den andra normalknasig. Hur ovanligt som helst – fast ändå så vanligt – jag menar det är ju vår vardag… eller hur? 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *