Veckan vi inte behövde

Förra veckan var barnen sjuka. L började redan på fredagen med lite småfeber. M var lite småsnuvig också, så båda fick stanna hemma. Febern tog inte fart förrän någon dag senare, minns inte riktigt men det var nån dag där L toppade på över 40 grader. Inte skoj. M höll sig under 39 men hade feber han också. Det verkar gå på dagis, många andra barn verkade ha samma. Under helgen kom jag på att jag vabbat mer än en vecka (kalendertid, farmor var här några dagar så jag fick jobba). Ok, eftersom barnen inte var helt feberfria på söndagen var de hemma även på måndagen och vi tog en sväng till vårdcentralen för att få läkarintyg till Försäkringskassan, i tron om att detta är sista vab-dagen och imorgon ska barnen till dagis. M var fortfarande lite slemmig (snorig och lite rosslig) men det är han ju för det mesta så här års, det är inget konstigt.

Vi träffar en läkare som verkar vettig, hon är lugn och sansad och kan prata för sig. Hon säger att L har öroninflammation, och M har öroninflammation, luftvägsinfektion och även lunginflammation. Lunginflammation har han aldrig haft förut så jag blir naturligtvis lite nervös men argumenterar hårt för att slippa penicillinet. Är hon verkligen säker och måste vi verkligen göra så här? Vi vill helst inte att barnen äter mer penicillin, och absolut inte om vi inte här helt 100 på att det är nödvändigt. Jodå, penicillinet behövs, och hon är bergsäker. Amimox är det som gäller, har vi haft det förut? Jo, det har vi ju. Jag ger mig. Och oj vad jag ångrar det nu.

M får första dosen på måndag kväll. Han får andra dosen på tisdag morgon. Sen slutar han äta. M slutar aldrig att äta annars. Han har haft 40 grader och halsfluss och ätit ändå. Ok, han äter mindre, men inte såhär. Tredje dosen tisdag kväll – den kommer upp tillsammans med den lilla mängd mat vi ändå fått i honom. Ok, det här funkar inte. Pappa E ringer sjukvårdsupplysningen och får rådet att hålla upp med medicinen och ringa vårdcentralen på morgonen. Så gör vi.

L  mår bra och är fortfarande feberfri, så onsdag morgon får han gå till dagis. Han hävdar bestämt att han inte har ont i öronen så jag går på det och att han är feberfri.

Vi får komma tillbaka till samma doktor. Hon lyssnar och lyssnar och säger att lunginflammationen är kvar, men tycker att han är oerhört påverkad. (Tror fan det, ungen äter ju inte…) Vi bestämmer dock att vi inte ger någon ny medicin utan ger magen en chans att komma igen först. Ny tid på torsdag morgon, då ska även L tillbaka för att kolla att öronen är ok.

På torsdagen kan E följa med till doktorn, skönt när båda ska dit tycker jag. L:s öron är helt ok. Hon lyssnar och lyssnar på M men kan inte riktigt bestämma sig för vad hon hör. Efter mycket om och men ber hon en kollega komma in och kolla. Det är M:s gamla läkare från barnmottagningen där han har gått sen han var bäbis som nu jobbar på vårdcentralen, ett oerhört kärt återseende! Hon är också osäker på vad hon hör, men att det är rossligt är de överens om. Vi blir nedskickade till sjuksyster en trappa ner för inhalation – ventolin och atropin tror jag det blev till slut. 45 minuter efter inhalering kommer doktor nr 1 ner och lyssnar. Hon hör fortfarande inte riktigt, och är tvungen att åka iväg. M får inhalera en gång till och sen går vi och sätter oss utanför favoritdoktorns rum för en second opinion.

Hon är inte så värst insatt utan jag får berätta lite kort vad vi håller på med. Hon lyssnar och är osäker själv. Vi kommer överens om att vi tror att det är mat och blodsockret som är det stora problemet så vi får åka hem, äta lunch och försöka mata på M så gott det går så får vi komma tillbaka vid 14-tiden så får doktor nr 1 lyssna igen.

Sagt och gjort. Vi ringer pappan som får komma och hämta oss – bilen åkte ju med honom och L till dagis tidigare. M vill promenera lite när vi kommer ut så det känns ju bra, från att ha bara hängt och inte en tillstymmelse till vilja att stå på fötterna på rätt länge. Vi knallar en bit tills pappan kommer. På vägen filosoferar vi över lunch och kommer överens om att pannkaka är bra grejor. Så åker vi hem och jag steker plättar. M brukar sätta i sig sådär 3-4 laggar (dvs 21-28 plättar) när han är i form. Den här dagen får jag lirka ner 3 st. Men vi fick med mängder med sylt och han drack också lite saft, tack och lov. Upp med blodsockret! Efter det kollade vi på lite film och han var faktiskt uppe och hoppade lite med Lille skutt sådär som det brukar se ut. Mamman blir lite lugnare.

Tillbaka till vårdcentralen. Nu lyssnar doktor nr 1 på lungorna igen och utbrister glatt att nu låter det MYCKET bättre! Det här är ju ingen lunginflammation! AAAAAAAARGH! Det är ju bra, väldigt bra, att det inte är lunginflammation, men är det dags att komma på det NU??? Hon ser nöjd ut i alla fall, jag är nog mest uppgiven. Vi får flytande Bricanyl utskrivet, utifall att han skulle rossla nåt överjävligt när resultatet av inhalationerna går ur kroppen. Vi ska hålla koll på ev. feber, och om den drar iväg åka till barnakuten. Efter de råden drar jag därifrån som en avlöning.

Igårkväll bytte jag 3 blöjor på raken, för att lillstackaren pruttade. Så risig är han. Vill helst inte äta alls, lite lite potatismos och en halv köttbulle gick ner till middag. Han brukar käka sådär 15 köttbullar. Minst. Det – och pannkaka – är favoritmaten.

På kvällen hade han helt plötsligt 39.4 grader, efter att varit feberfri sen i söndags. Vi höll huvudet kallt och gav honom lite alvedon för att se hur det funkade. Det verkade funka fint och natten har varit lugn. I morse var febern borta. Han har käkat frukostvälling nästan som vanligt, och fått i sig en banan nu på förmiddagen och verkar må betydligt bättre nu äntligen.

Så, nu är det bara att få igång ätandet och få igång magen på stackars M igen. Som pajade för att en jäkla läkare inte hade koll på vad hon håller på med. Att många barn med DS rosslar mer och har lite mer problem med slem borde väl de flesta läkare veta? Har man inte feber när man har lunginflammation? Och går den inte att se på några tester, typ CRP eller nåt? Varför fick vi inte inhalera första gången?

Det som har hänt är alltså att ett stackars barn, MITT stackars lilla barn, som inte själv kan berätta hur det är, har plågats alldeles i onödan. Mitt företag har förlorat ganska många tusenlappar i intäkter, samhället får betala både läkartid och medicin som kastas bort, och kommunen förlorar skatteintäkter eftersom jag inte kan ta ut lön som jag annars skulle ha gjort. Projektet hos min kund haltar och om det får några ekonomiska konsekvenser är svårt att se just nu, men bra är det förstås inte, och poppis är det definitivt inte. ALLA förlorar på det här.

Hur i hela fridens namn ska man göra i såna här fall? Barnkliniken vi går på för årskontroller osv har alldeles för lite tider och ta i princip bara småbarn på sina akuttider, och på vårdcentralen får man inte längre ringa till “sin egen” läkare längre, utan hamnar hos vemsomhelst. Nä, det här behöver ändras. Arg är jag. Frågan är bara vem jag ska skrika på först…

 

This entry was posted in Allmänt and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Veckan vi inte behövde

  1. Malin says:

    Usch vilken trist vecka =( Är ju meningen läkarna ska vara återhållssamma med antibiotika dessutom. Svårt när man inte är lika “orolig” som doktorn, känner mig jämt som en dålig förälder när jag försöker övertyga om att det nog inte är så farligt. Thea mår inte dåligt av antibiotikan men det innebär ju 10 dagar på sjukhus för henne, vilket ju såklart gärna undviks.

    Tack för vagntipsen! Jag tror man kan ta loss sufletten på babytravel också för jag läste någonstans att det ska finnas extensions till den senaste modellen så man kan få de högre upp. Låter ju toppen men UJ:n ser större ut “från början” så det kanske går på ett ut. Men ska absolut tänka på det. Vet du om man kan ha separata bumperbars på UJ:n eller är det en eller ingen som gäller? Man vill ju inte behöva lyfta Thea över en sådan men till en liten kan det ju vara bra.

    Många kramar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *