Om att ha namn på saker och ting.

När man får ett barn med Downs syndrom går man med i Svenska Downföreningen. Det är en mycket bra förening som jobbar för många bra saker och som jag är stolt medlem i.

Jag läste på Svenska Downföreningens nya webb. Den är bra, det finns mycket matnyttigt och intressant där. De har till och med hittat min blogg och länkat hit! Trevligt. Alla andra har bilder på sina små som länkbilder utom jag, som har mitt kök 🙂

Men en sak fastnade jag på, och det har jag hört förut. Men nu reagerade jag igen. De trycker rätt hårt på att man ska säga att någon HAR Downs syndrom, att man inte ska säga att någon ÄR ett DS-barn, en downis eller vad man nu använder för ord. Jag håller inte riktigt med där. Syftet är bra, att man ska se personen först och syndromet sen, om alls. Oerhört vettig tanke. Men det är så mycket annat vi har ord på som sätts före personen och att ha det här synsättet på funktionshinder tror jag bara blir konstigt och ännu mer särskiljande.

Jag menar såhär:

Jag är kvinna. Jag skulle kunna säga att jag är en person med x-kromosom. Så säger jag aldrig. Jag har kvinnliga fysiska företräden. Nej, så säger jag aldrig heller. Jag har blivit diskriminerad för att jag är tjej. Jag har kallats för saker och särbehandlats. Men jag kommer aldrig någonsin hävda att man inte får säga att jag är kvinna, tjej, dam, tant eller vad det nu skulle kunna vara. För det är jag ju.

Jag är egen företagare. Jag skulle kunna säga att jag har ett eget företag. Det gör jag också ibland. I de flesta enkäter ska man fylla i om man är anställd, pensionär, egen företagare etc. Inte om man har en anställning, uppbär pension eller så.

Jag är systemvetare. Det är min utbildning och mitt sätt att tänka. Systematisk och fyrkantig, sorterar. Ordning och reda – även om det inte syns på mitt skrivbord. Jag har utbildat mig till systemvetare? Jo visst, men så säger man väl inte?

Jag är projektledare. Visserligen kan man säga att jag har projektledarrollen, att jag tar projektledaruppdrag, men det blir inte lika tydligt. Folk väntar sig vissa egenskaper av en projektledare, på gott och ont. Tyvärr fokuserar jag det mesta av min projektledarpersonlighet i yrket och alltför lite privat.

Jag är blond. Jo, fejkad blondin men ändå. Jag säger också ibland att jag har blonda slingor, att jag har ljust hår osv. Men jag är blondin. I själ och hjärta. En ganska smart en men ändå.

Jag är en hel massa andra saker. Men först och främst så är jag mig själv. Jag. Anna. Allt det där andra hindrar inte det. Visst, det ställer sig i vägen ibland, men det är hanterbart. Till och med användbart ibland.

Jag vill självklart att M ska få vara M först och främst. Men han har Downs syndrom. Det är trots allt en ganska stor del av hans utseende och person. Mindre än man kanske tror först, men ändå. Det förklarar visst beteende, och kan också användas för att ursäkta annat, rätt eller fel. Han är en downis. En mycket söt sådan. Jag förbehåller mig gärna rätten att säga så, det är ju ändå mitt (och min sambos förstås) barn.

Jag är funkisförälder. Jag har ett funktionshindrat barn. Jag har ett barn med Downs syndrom. En Downis.

Andra får gärna tycka och göra på andra sätt. Helt ok. Jag kan också köpa att inte kalla någon annans barn för downis. Men det skulle kännas lika konstigt som att undvika att nämna att någon är lång eller kort, men det kan jag förstås också göra! Jag tror mer på att göra så som andra grupper har gjort, att erövra negativa ord och göra dem till sina egna. Bög t ex, och “the N-word” i USA. Nu har jag ingen egen erfarenhet av just dessa ord, detta är vad jag läst mig till, och kanske kan någon upplysa mig utifall jag skulle ha fel här, men jag tycker att det verkar ha funkat hyfsat bra ändå.

This entry was posted in Allmänt. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.