Funkismamma

I och med att Smulgubbe utnämnde denna vecka till Funkisvecka blev jag oerhört engagerad och skulle minsann skriva inlägg varje dag och vara en sån där duktig mamma. Jotjena. Men nåt inlägg ska jag väl ändå få till!

Jag funderade över vad det är för mig att vara just funkismamma, som är så olika så olika för alla. Jag kom på en hel del saker, och lär komma på ännu fler när jag tryckt på Publicera men så är det ju.

Att vara funkismamma eller mer specifikt downismamma är för mig:

  • att hamna i ett sammanhang och få en etikett där jag inte känner mig hemma
  • att få nya vänner som jag aldrig hade träffat annars, utanför min normala sociala sfär
  • att få förmånen och bli tvingad till att lära mig nya saker varje dag
  • att få ett nytt språk – tecken
  • att få ännu ett nytt språk – försäkringskassespråket
  • och att få ännu ett nytt språk – diagnos- och vårdspråket
  • att lära sig lss
  • att få den tvivelaktiga förmånen att med jämna mellanrum, för att få ekonomiskt stöd, bli tvungen att beskriva allt som M INTE kan och alla små och stora problem i detalj i skrift
  • att få sänkt pension och sänkt vab-ersättning och sjukersättning eftersom det ekonomiska stödet inte är pensionsgrundande eller räknas in i SGI
  • att få nåt som heter kontaktdagar från försäkringskassan eftersom funktionshinder = en mängd extra möten = ännu lägre inkomst
  • att kämpa för att sonen ska få resurser nog att kunna kommunicera med sina kompisar på förskolan.
  • att kämpa för att personalen på förskolan ska få kunskap nog kunna förstå vad sonen säger
  • att bli fantastiskt glad när föräldrar till andra barn på förskolan tycker att det är en ynnest för deras barn att få vara med mina
  • att få lära andra föräldrar tecken för att deras barn tecknar hemma
  • att bli galet lycklig över att även min son fick rida på en häst på förskolan idag, inte bara de andra barnen
  • att bli besviken på det ena och det andra
  • att inte orka med att ens prata med de närmaste i perioder
  • att finna och lyckas behålla den allra bästa avlösarperson som går i ett par skor
  • att tycka att det är helt ok, kanonbra och lysande att sonen går bara ett år efter sin tvillingbror
  • att fascineras över att det går att dribbla en fotboll när man bara gått i en månad
  • att bli så lycklig så lycklig när det kommer ett ord till
  • att fundera över hur alla saker som finns överallt skulle kunna användas till språkträning
  • att se allt man gör tillsammans som träning
  • att bli glad över att det ropas Mamma varje gång man går ut ur rummet. Varje gång. Veckor i sträck.
  • att få sparkar och slag och ha en brottningsmatch varje gång det ska bytas en blöja
  • att inse att blöjbytena lär behövas några år till
  • att kånka på blöjor och ombyten flera år längre än de som har jämnåriga barn
  • att åka till doktorn när den ena tvillingen får feber men inte den andra
  • att ständigt be tvillingbrorsan vänta för M behöver/vill/måste…
  • att behöva förbereda och planera för alla avvikelser i vardagsrutinerna
  • att höra på släkt och vänners diskussioner om fosterdiagnostik och inte veta vilket ben jag ska stå på
  • att upprepa, upprepa, upprepa, upprepa, upprepa, upprepa, upprepa
  • att se nya sätt att göra saker på. Sitta i en soffa t ex.
  • att bli lurad upp på läktaren och mata en 4-åring som kan äta själv
  • att inse gång på gång att jag underskattat M igen
  • att då och då trösta, vagga och bära ett ledset barn som har ont i magen för att jag inte tänkt igenom menyerna ordentligt igen
  • att gå till naprapaten med jämna mellanrum som skakar på huvudet och tycker att jag ska bära mindre
  • att ha nackmuskler hårda som ben
  • att få gosa med den mjukaste  mjuka lillkillen av dem alla
  • att bli klättrad på, sparkad på och gosad med på ett oerhört fysiskt intensivt sätt varje morgon
  • att bli kramad på det bästa sättet av alla
  • att se in i de finaste fina blå prickiga ögon och uppleva samhörighet av aldrig tidigare skådat slag
  • att älska ett annorlunda barn mer än jag inte trodde att det går att älska nån
  • att alltid alltid sakna det barn som aldrig kom.

Och en massa massa mer.

För ev. nya läsare vill jag än en gång understryka, med kraft och tordönstämma: Det är jobbigt. Jovisst. Riktig jobbigt ibland. Men det är så oändligt mycket mer roligt och givande och mysigt och utvecklande än jobbigt.

This entry was posted in Allmänt and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Funkismamma

  1. Camilla says:

    Blir rörd av din beskrivning och dina fina ord om den fantastiska kärleken till M!! Inser att jag som singelmamma har det väldigt lätt och enkelt.

    • Anna says:

      Tack för det fina betyget. Men alla har vi nog med vårt, och är det jobbigt så är jobbigt, oavsett nivå och orsak. Jag har oerhörd respekt för din situation och dina val, jag tycker att du är modig som få. Kram på dig!

  2. Pingback: Eftersläntare @

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *