Om det där ögat…

Jag var lite knasig i ögat tidigare i veckan, lite sådär grusig och det var inte jätteskönt med linser. Ringde läkaren på onsdagsmorgonen och bokade in en tid på torsdagen, jag tyckte väl inte att det var sådär värst farligt och var helt övertygad om att det var en vanlig ögoninfektion som var på g. Men linser var ju inte skönt så det blev glasögon. Jag gillar inte att gå runt i glasögon, har aldrig gjort.

Sagt och gjort, efter diverse annat stök på torsdagen, bl a prova ut cykel till M, blev det läkartid. Jag tog bilen till Vårdcentralen, såklart. När min husläkare – som jag tycker är fantastiskt bra för övrigt – kollade lite sa hon ojdå, jag vill gärna att en kollega kollar på det här…  Min läkare har just gjort klart sin ST så hon är ju inte supererfaren, men ändå, man blir lite nervös. En kollega kommer in och säger Ojdå. Kanske bäst att NNN kollar på det här också? Nu börjar jag bli lite nervös på riktigt. Det mumlas lite i korridoren och sen kommer den tredje kollegan in och säger att Jo, det här ska in till ögonakuten.

Min doktor börjar leta och fixa och dona efter adresser och öppettider, och kommer fram till att eftersom klockan bara är kvart över två så hinner jag till SÖS som stänger fyra. Jag nämner att jag tog bilen, och då säger hon att ojdå, den kan du nog inte köra hem i alla fall. Jag får sjukresor till Sös och hem igen på ett kort, och så ringer jag runt till granne och sambo som får samordna hämtning av bilen. När allt detta är färdigadministrerat får jag vänta på sjuktransporten i ca 40 minuter. När den väl kommer sitter det redan nån i bilen, som ska vidare mot Nacka, förbi där och lämna av denne person och sen vidare till SÖS. Det börjar bli lite småtajt med tid så jag får skynda mig att hitta till ögonmottagningen.

Väl där blir jag omhändertagen av en sjukskötare som kollar lite, och då inser jag att det var exakt här, i exakt detta rum jag och M var på det första superläskiga läkarbesöket utanför vår trygga lilla BB-rums-bubbla dom där jobbiga dagarna i januari -06. Jag satt i en rullstol och grät och höll krampaktigt i en liten liten M som skulle undersökas för att se om han hade starr. Det kom tillbaka som en flodvåg, men det gick rätt bra ändå.

Läkaren kom rätt snabb också och hade en kandidat med sig, och efter en ganska kort undersökning och en massa rabblande på latin om vad de såg och inte såg kom de fram till att jag hade en ögoninflammation i övre delen av vänster öga. Möjligen också en lättare infektion på det. Behandlas enklast med ögondroppar med både inflammationsdämpande och penicillin. Då följer den alltid lika roliga diskussionen om min penicillinallergi vilket slutar med att penicillinet skippas och det blir bara inflammationsdämpande och återbesök om en vecka. Inga linser tills dess.

Jag gillar visserligen mina hyfsat nya glasögon, men det betyder inte att jag gillar att gå omkring i dom dygnet runt… jag hatar det faktiskt. För mig är glasögon = sova, , känner mig nyvaken och risig. Glasögon har jag annars bara på väg mellan badrummet och sängen, eller när jag är rejält sjuk. Jag känner mig som att jag går och tittar på världen genom en kikare, en bit ifrån. Och så får jag ont i huvudet och i näsroten. Inte skoj.

Men! Det skulle kunna varit så mycket värre och vad är en simpel ögoninflammation i det stora hela, egentligen? Så nu jobbar jag på att hålla humöret uppe – lyckas väl mindre bra kanske men ändå. Det är faktiskt inte synd om mig alls, mer om familjen tyvärr. Men This too shall pass som någon så klokt sa.

Detta om detta, inte så intressant för de flesta kanske, men några i familjen frågade så istället för att sitta i telefon sådär 6*30 minuter blev det det här.

This entry was posted in Allmänt. Bookmark the permalink.

One Response to Om det där ögat…

  1. Anna M says:

    Ah! Då vet jag! Tack för info! Skönt att det går åt rätt håll med fungerande medicin! Håller tummarna att linserna snart är på plats igen också. Vet hur det känns, jag har ju inte heller mina glasögon mer än absolut nödvändigt.

    Blev tårögd vid passagen om flodvågen… Upplevde något liknande (fast på annat sätt och säkert annan kaliber men ändå, fattar vad du menar att det bara totalsköljer över en plötsligt) när jag först skulle lyssna på hjärtljuden i magen då för ett antal veckor sedan…

    Kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.