Inlägg nr 100 – om att tycka synd om

Det här är inlägg nr 100 i bloggen. Det är ju nåt slags jubileum, det trodde jag inte att jag skulle nå när jag började. Så grattis bloggen 🙂 Nu till det jag skulle skriva om egentligen.

Just nu har jag ont. Jag vräker ur mig skräp och elände, både här, på twitter och facebook. En massa människor tycker synd om mig och kommer med glada tillrop. Eftersom det är humöret som tar de värsta smällarna hjälper det faktiskt, både att få ur sig skräpet, och de glada tillropen. Annars är jag inte så mycket för det där med att bli tyckt synd om.

En sommar för ett par år sen satt jag och fikade med en kompis på den fina stora altanen. Det är så finurligt att en av mina barndomsvänner bor på cykelavstånd härifrån, och den familjen cyklar förbi här när dom ska handla. Det har blivit några trevliga fikastunder och grillkvällar!

Deras äldsta dotter är allergisk mot det mesta. Vi pratar djur, pollen, diverse livsmedel och säkert ännu fler saker. Det är riktigt läskigt att laga mat åt henne, jag diskar allt en extra gång innan, lusläser innehållsförteckningar och ringer vännen och kollar av en massa saker. Buljong t ex innehåller en hel del skräp. Knasigt nog kan hon äta köpta maränger, för dom innehåller inte ägg. Jag tycker det verkar vara ett mindre helsike att hålla ordning på allt, att alltid vara beredd på att trycka i adrenalinsprutan i sitt barn och åka ambulans till akuten. Att våga lita på att skolan klarar av detta. Att våga släppa iväg dottern till kompisar och på aktiviteter.

Just den här fikastunden blev det så att vi pratade om våra vardagar, med våra olika sorters barn. Vännen sa att hon tyckte det verkade vara jobbigt att ha en barn med Downs syndrom. Vi gör så mycket och vi måste åka på så många kontroller, och träna på en massa saker och allt. Jag sa att jag inte tyckte att det var så farligt, att han är ju relativt frisk i och med att han inte har så mycket komplikationer, som hjärtfel och sånt. Vad vi gör nu med träning och kontroller är ju nåt vi har hyfsad koll på, och vår vardag ser ut sån. Det är inte synd om oss. Men ni – ni verkar ju ha det superjobbigt sa jag till vännen. Att alltid ha koll på alla ingredienser, att inte kunna ha vissa matvaror hemma, att hela tiden vara på sin vakt. Neeeeej, sa hon. Det är vi ju så vana vid nu och dottern börjar bli så stor att hon har koll själv, det är ju ingenting. Mig får du inte tycka synd om.

Så vi konstaterade att det nog är så att det man vet och kan, det man har koll på själv, det är inte så farligt. Faktiskt rätt ok. Det man inte vet och inte har koll på verkar läskigt och jobbigt. Vi bestämde där och då att vi skulle sluta tycka synd om varandra, åtminstone för att vi har de barn vi har. För det är ju absolut inte synd om mig som har en M. Och det är inte synd om min vän, som har sin dotter. Alls.