Barnens födelsedag, inte bara kul.

I helgen fyllde mina gosgrodor 4 år. De börjar bli rejält stora. För mig är deras födelsedag ett slut på julfirandet, alla julsaker ska bort och det blir födelsedagskalas. Än så länge i deras liv har vi begränsat kalasandet till närmsta släkten, det där med barnkalas får komma när de själva vill det.

När kalasandet är slut är jag trött, slut som artist och börjar såklart att fundera. I trött tillstånd är det lätt att det drar iväg, åtminstone för mig. Minnena från den där dagen de föddes kommer tillbaka. Glädjen och lyckan över att de kom, glädjen och lyckan av synen av pappa E med en bäbis på varje arm, och den stora sorgen, det stora svarta hålet några timmar senare.

Det går inte att förklara för någon som inte varit med om det hur det är, och för oss föräldrar till annorlunda barn är upplevelsen också väldigt olika av att få diagnos, få den egna misstanken bekräftad. Jag och E reagerade också väldigt olika, och minns inte riktigt samma saker från den där första veckan. Om någon har rätt eller fel, vad som är sant och vad som är fabulerat av en övertrött hjärna vet jag inte, jag vet bara vad jag minns.

Jag tror att många tror att jag sörjde och ibland även fortfarande sörjer att M har DS. Så är det inte. Har aldrig varit. M var välkommen och älskad precis som han är, redan från början. Precis som sin bror. M är M och utan DS skulle han vara någon annat, vilket ju inte är möjligt.

Det jag sörjde, och fortfarande ibland sörjer, är det barn som aldrig kom. Den lilla kille vi väntade på, som skulle vara nästan likadan som sin tvillingbror. M&L är ju visserligen tvillingar, men på ett helt annat sätt än så som jag hade tänkt.

Jag upplevde det så att ett barn bara försvann och så fick vi ett annat istället.  Som att sörja någon som dör, men denne någon har ju aldrig funnits. Det är en konstig, absurd känsla. Just det där att sörja det barn som aldrig kom läste jag först i en bok vi fick efter några dagar på BB och den formuleringen satte sig fast i huvudet, för exakt så kändes det för mig.

När man är gravid har man så oerhört mycket förväntningar, ser bilder framför sig hur det ska bli. Mina tvillingar skulle spela fotboll på vår gräsmatta, de skulle köra rally ikapp i vardagsrummet och de skulle leka med varann hela dagarna, alltid i ett sorts ljusblått skimmer. Typ. Helt orealistiskt såklart. Men ändå.

När vi förstod att M var annorlunda var det den där drömmen och alla förväntningar som abrupt rycktes bort och jag föll handlöst. För när man har DS spelar man väl inte fotboll med brorsan och kör rally? Jo, det gör man. Så oerhört fel jag hade, och så oerhört mycket sorg i onödan. Men ändå sitter känslominnena kvar och de kommer tillbaka när jag tänker på den där första natten.

Jag har många gånger trott att jag är “tillbaka” efter den där första svackan. Jag får lika många gånger konstatera att nä, riktigt “tillbaka” är jag inte, och jag lär nog aldrig heller bli likadan. Stresströskeln är lägre. Sånt som tidigare var “måsten” känns inte lika viktiga längre. Det första året orkade jag inte med mycket alls.

Så. När barnen fyller år är det också en årsdag för det där jobbiga. En påminnelse om hur det var och varför det ibland känns som det gör.

Men det är som jag tror att jag har skrivit förut. Det är bara att gå och titta på och krama M litegrann så är det inte jobbigt längre. Då är allt bra. Och mycket av det jag drömde om är ju sant ändå. De leker med varandra oerhört mycket och har sann glädje av varann. Bara på ett annat sätt.

This entry was posted in Allmänt and tagged , , . Bookmark the permalink.

5 Responses to Barnens födelsedag, inte bara kul.

  1. Anneli says:

    Svackorna varar inte så länge längre. De blir kortare och kortare, kommer heller inte så ofta. Nu är det länge sen!
    Jag försöker ta till vara nuet och se dom många framsteg som våran L gör och inte tänka så mycket på framtiden. Men visst funderade man mycket framförallt den första tiden över hur det skulle bli, vad de skulle kunna och inte kunna göra.
    Nu ser man efter snart 5 år att det man var förtvivlad över blev nåt helt underbart. En mycket bestämd och självständig liten dam, som kan både det ena och det andra och lär sig nya saker hela tiden. Det tar bara lite längre tid!!
    Kramar och vad du skriver bra.

    • annabrandstrom says:

      Tack! Och exakt så som du skriver är det. Oros-svackorna blir kortare och kortare, och innehållet varierar, just nu är det mycket skolfunderingar i mitt huvud. Men just den här tänka-tillbaka-på-när-dom-föddes-svackan verkar inte riktigt bli bättre. Jaja, jag kan leva med det, på det stora hela taget har vi det fantastiskt bra.

  2. ylva says:

    Bra skrivet, jag förstår!

    Stort grattis till 4-åringarna!

    kram ylva

  3. Maria says:

    Underbart skrivet!
    Känner igen mig… en liten tår faller på min kind.
    Dessa små underbara liv!
    Kram Maria

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *