Att orsaka

Skrivpuff från 7/1.

M orsakar en hel del merjobb jämfört med andra barn. Fru Pettersson bloggade nyligen om att det var något hon funderade över, bland annat hur det skulle gå för dom och för hennes lilltjej Alina. Jag svarade på hennes blogg men det blev låååångt… Här kommer lite samma, och lite andra tankar.

Med M är det lite mer av allt – har man en extrakromosom i varje cell blir det extra allt. Mer funderande, mer inlärningstid, mer envishet och mer glädje. För att inte tala om mer gos! Är han sjuk är han oftast dålig längre tid än brorsan. Men han är oftast gladare än brorsan under tiden. Blir M arg blir han oerhört arg, svart i synen, och fort går det. Men det går över fort också. Mer av allt.

M orsakar fler läkarbesök än L och fler kontakter med människor vi aldrig skulle ha varken träffat eller behövt hålla ordning på annars – sjukgymnaster, logopeder, specialpedagoger, dagisresurser osv. Och oj vad mycket roligt vi får lära oss av dom.

M behöver träning, vilket orsakar en massa saker. Pyssel – har jag skrivit om förut. Språkträning, som gör att vi tänker på att prata om sånt som att himlen är blå och snön är vit och granen är grön. Sånt är nog bra för alla att stanna upp ibland och fundera på. Vi spelar pedagogiska spel som t ex teckenlotto från HattenFörlag och Ballongspelet (färgträning, turtagning, lika-på-lika). Vi tecknar, vilket innebär att vi runt M får lära oss delar av ett nytt språk. Vilken förmån! Ljud tränar vi på. L gillar bokstäver så såna leker vi mycket med här i olika formert. Magnetbokstäver, Alfapet och liknande spel, böcker om bokstäver, Fem myror på DVD osv. Hade vi haft bara L hade det nog varit en hel del sånt ändå, men med M orsakar det lite mer repetition och att vi faktiskt pratar om det mer och på ett annat sätt i familjen.

M orsakar en massa fysisk aktivitet också. Som att få mamman att hoppa studsmatta. Att ta en sväng ut i blåbärsriset på väg till grannen – bra träning för balansen. Att gå upp och ner, upp och ner i trappan hemma, för att sjukgymnasten sagt att det är bra. Och så allt jagande vi gjort i ett par år nu. Oj vilka språngmarscher M orsakar, helt plötsligt drar han bara iväg, och fort går det. Han gillar att gå på vägen – där det är platt och rakt och lätt att gå. Men det är ju inte helt bra att gå omkring där själv när man är 2-3 år och inte förstår att man ska flytta på sig när bilarna kommer. Så då får mamman jaga.

Jag försöker få till så mycket träning som möjligt i vardagen, så får pedagogerna på förskolan köra riktiga “träningspass”. Om jag lyckas så är det ju bara vanligt föräldraskap kvar. För jag tror att det är det som är föräldraskap, att träna och lära barnen att kunna klara sig själva. Alla barn. Alla två vi har.

Det jag försöker få fram är att jo, visst, att M har Downs Syndrom orsakar en attans massa saker och merjobb. Det låter ju så jobbigt och hemskt. Men så är det ju inte. Det mesta är bra. Det är roligt. Det ger oerhört mycket. Så om man undantar det där med förkylningar och virus och kommuner/landsting med risiga budgetar och ännu värre prioriteringar och sånt så är det på det stora hela ohemult bra och väldigt positivt.

This entry was posted in Allmänt and tagged , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Att orsaka

  1. marmoria says:

    That’s the spirit!!

  2. Maria says:

    Så sant!
    Så klokt!
    Precis så är det: lite extra av allt!

    Kram Maria

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.