…och än slank hon ner i diket.

Lämnade barnen på dagis imorse. Jag tog bilen för det är så förbenat jobbigt att dra vagn eller pulka i detta snömodd. Inne i vårt område, som i snöfritt tillstånd har grusvägar, plogas det inte alltför ofta, eller noga. Sandning verkar inte vara så prioriterat heller. Men men, det är inte alltför halt så länge som kylan håller i sig, så bilen tar sig fram fint. Det tog sin tid, det skulle tittas på julpyssel, letas kläder och pratas med resursen.

När jag kom hem igen, jag jobbar ju hemma rätt mycket, var det en slambil på väg ut från vår uppfart. Han vinkade och vinkade att jag skulle backa. Jag är inte så attans bra på att backa den stora bilen (en Grandis, lite bussvarning på den), men jag började backa, insåg att jag lätt kunde använda grannen mittemots uppfart för att få undan min bil på och svänger in där. Det går fint. Tills jag nästan, nästan har fått in hela bilen, då säger det hump (ungefär) och vänster framhjul åker ner i diket. Och där sitter jag. Lätt var det ja.

De ganska så unga (åtminstone jämfört med mig) killarna i slambilen hoppar ut och undrar varför jag gjorde så? Det var ju enklare att… Jo. Det var det ju. Men jag tänkte inte. Alls. Antagligen. Jag hade helt enkelt ställt halva bilen i skogen. Jag använde en stolpe som riktmärke, och den stolpen insåg jag sådär lite försent är inte alls nån stolpe som markera uppfarten, utan tomtgränsen. Hm. Bakhjulet hade klarat sig precis från diket, men stod i skogen utan att jag hade märkt det, medan framhjulet inte klarade sig lika bra.

Jaja, killarna börjar genast fundera ut hur dom enklast drar upp mig, talar om för mig att jag har nån form av krok i bagageluckan som man kan skruva fast i ett hål under en lucka i fronten på bilen. Ena killen hänger med mig bak och leta, andra killen rotar rätt på deras dragkedja – en mycket fin sådan. De har helt enkelt gjort det här förut. Varför man ägnar sig åt att dra upp bilar ur diket med en slambil glömde jag fråga.

Efter mycket om och men, ett telefonsamtal till sambon och en koll i instruktionsboken hittar vi kroken. E har vid det laget kommit ut efter att ha stått i fönstret och kollat på mina bedrifter. Killarna skruvar i kroken, hakar i kedjan och ena killen sätter sig i deras bil och startar medan den andra står och lugnt och sansat talar om för mig vad jag ska göra. Friläge och styr. Typ. Jamen hoppsan hejsan så står jag på vägen igen. När jag än en gång ger mig på att backa undan bilen blinkar dom intensivt med lysena och backar ner ännu längre i den hala backen nedanför vår tomt för att jag ska kunna åka in på vår infart utan att backa mer.

Det blev inga skråmor på mig, och en något knosad plaststötfångare (?) fram, så allt gick ju egentligen bra. Bara min stolthet och självkänsla som blev sårad. Var 17 var hjärnan nånstans? Tänk först och gör sen, och ta det bara d-vligt lugnt – det är nåt jag behöver lära mig, ännu mer. Tydligen.

Såhär korkad var det tack och lov längesen jag kände mig. Undrar vad dom tänkte om mig, virrig tant eller nåt. Men det var ju jag själv som på alldeles egen hand backade ner i diket, så de hade ju inte varit tvungna att stanna och hjälpa mig, så det ska dom ha all heder av tycker jag.

Nu ska jag nog ta tag i det där att boka tid hos frissan för att bli blond igen. Det verkar passa mig.

This entry was posted in Allmänt and tagged , . Bookmark the permalink.

2 Responses to …och än slank hon ner i diket.

  1. Inger Hjertén says:

    Hej o hå, så lätt det kan gå. Både att backa lite snett och sen koma upp igen! Vad nöjda killarna var gissar jag!!

    Kan berätta flera liknande händelser, upplevda eller berättade.

    Bra stoff till din blogg- den är verkligen omväxlande. Läser med förtjusning.

    Sätt dig vid ratten igen och backa på du! Du kan!!
    Och …. du passar i många olika hårfärger!!

  2. Inger B says:

    Ojdå, så det blev! Jag är inte heller bra på att backa men peppar, peppar har jag aldrig varit i ngt dike än.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *