Om utanförskap och innanförskap

Återigen läser jag på Abbes pappas blogg. Den här gången om barn som beter sig på ett för föräldrarna skrämmande och upprörande sätt. Jag förstår att det är jobbigt. Jag förstår precis. Både som mamma till ett speciellt barn och som den där annorlunda, tidvis utanför och tidvis mobbad, när jag var liten.

Jag hade svårt att sätta ord på hur jag kände och tänkte när jag läste. Jag var tvungen att sova på saken, men det hjälpte inte. Idag på lunchen ältade jag med sambon, som inte reagerar med känslorna först och tanken sen som jag gör. Han sa som vanligt kloka saker.

Hur barn beter sig i en specifik stund, vid ett enda tillfälle, är inte viktigt. Det viktiga är vad som händer runtomkring, i det längre perspektivet.

Om man tar exemplet med Abbe – hur beter sig de stora killarna annars (bortsett från brorsan naturligtvis)? Går dom därifrån och tröttnar på “leksaken” Abbe – nä då är detta allt annat än bra. Riktigt illa och behöver tas tag i ordentligt. Men är det mer av – Nä Abbe, nu räcker det, kom så går vi och leker nåt annat istället, ja då kan det vara helt ok. För då är talfelet, eller vad det nu är som är annorlunda, bara en kul feature hos kompisen och vännen Abbe, som är omtyckt och respekterad, som man skrattar tillsammans med.

Jag kan relatera till det utifrån mig själv. De perioder när jag fick vara med i skolan, när jag hade kompisar och vänner, då var det rätt ok att vara lite annorlunda – även om jag var annorlunda på ett helt annat sätt än Abbe och min M. Men andra perioder, när jag var den där konstiga som inte fick vara med, då kunde exakt samma saker vara fruktansvärt hemska. Vänner har man helt andra relationer till än ovänner, eller icke-vänner, och samma beteenden från dessa olika grupper tolkas olika.

M har vänner. Han får vara med att leka, och det är jag oerhört glad för. Han sitter ibland på cykeltåget de har på dagisgården och verkar agera burkslav (en “motvikt” i kurvorna) när de stora killarna kör. Han har roligt, och dom har roligt, tillsammans. Det gillar jag.  Han har också sina DS-kompisar, de gör andra saker tillsammans, och alla barnen skrattar åt varann när de ramlar och har sig.

Än så länge har jag sluppit uppleva det Abbes föräldrar upplever och jag hoppas förtvivlat att jag inte strör salt i några sår nu, om jag har misstolkat situationen. Men jag tyckte det min kära E sa var så bra. Allt handlar om sammanhanget. Så är det ju.

This entry was posted in Allmänt and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.