Den här abortdebatten

Jag har lite svårt med detta inlägg, jag vet inte riktigt om jag ska ge mig in i den här diskussionen. Jag vet ju knappt själv vad jag tycker. Men det finns många saker jag inte tycker verkar rätt. Så jag skriver nåt i alla fall, och så passar jag på att länka till några av alla som skrivit bra saker:

Malins mamma

Dagar med Flisan

FruPettersson

Carina Karlsson (insändare)

Lilla L:s mamma finns också här

och

Pernilla Glaser

Det finns många många fler som skriver bra om detta, men jag kan inte länka till alla..

Nu till det inlägg jag knåpade ihop.

Det pågår en debatt ute i gammelmedia om fosterdiagnostik och att abortera foster med Downs syndrom. Debatten pågår också i hög grad i bloggvärlden.

Jag har så svårt att ställa mig i nåt av lägren. Vi gjorde inga KUB/NUPP-tester eller fostervattensprov, riskerna med prover när man väntar tvillingar är för stora. Jag är glad såhär efteråt att vi pratade om det, att vi sa att vi inte skulle ha “tagit bort” ett barn för att det har DS. Men vi visste inte. Hade det bara varit ett barn, och vi hade testat, vet jag inte vad vi hade gjort. Jag vet heller inte hur vi skulle göra om vi skulle försöka få fler barn, vilket är en av anledningarna till att vi inte har gett oss på det projektet än i alla fall, och troligen inte lär göra det heller (det finns fler anledningar till det också förstås).

Jag förstår att alla föräldrar, blivande föräldrar, vill ha friska barn. Det vill jag också. Det som är så knasigt är ju att DS inte är nån sjukdom, M är frisk. Men han har ett syndrom. Han är inte som alla andra. Jag är så glad över M, älskar honom mest av allt (ja, precis som hans brorsa då). Han ger oss så oerhört mycket.

Jag kan inte på nåt sätt tycka att någon som gör abort gör fel. Jag vill verkligen ha fri abort som vi har. Kanske nån justering på reglerna hit och dit vartefter forskningen går framåt, men det måste vara varje persons beslut. Föräldrarnas beslut och bara deras. Det jag inte gillar är informationen det verkar som att de får, eller snarare inte får. Att de som är ute och informerar i vården från Svenska Downföreningen tycker sig märka att väldigt många där har sina fördomar kvar skrämmer mig. Att det jag hört är att vårdpersonal i princip förutsätter att en mamma ska abortera ett DS-foster, att man får argumentera för att behålla barnet. Att de som ska göra testerna inte har en aning om vilka beslut de kommer att ställas inför när de får resultatet. Att det är en häxjakt på just Downs Syndrom när det finns många andra sätt man kan vara utvecklingsstörd på, vilket barn som helst kan råka ut för olyckor eller på andra sätt bli  ett “särskilda behov-barn”. Ska man ta livet av dom barnen då? Nä. Just det.

Men hur är det då att ha ett barn med Downs syndrom? Jag kan ju bara svara för mig själv. Jag kan inte ens svara för min sambo, vi upplever det helt olika.

Jo det är skitjobbigt ibland. Men det är roligare än jobbigt. Mycket roligare än jobbigt. Vilket jag tror att många föräldrar känner med sina barn oavsett om dom är utvecklingsstörda eller normalstörda. Jag kan få psykbryt på M. Men det kan jag få på L också. Så där är det ingen skillnad.

Många av de sakerna vi behöver göra med M är rätt opraktiskt att behöva göra. Det blir många läkarbesök, habiliteringsmöten, ringa runt och kräva sin rätt och ta reda på regler och lagar. Jag håller på att plugga LSS och Försäkringskassans regler för att ta reda på när vi har rätt att vara lediga på samhällets bekostnad och inte. Det är klurigt. Jag håller på att läsa om Oral Motor Training – en amerikansk kursbok för logopeder. Rätt svårt, men intressant! Jag läser om Karlstadmodellen och lär mig tecken som stöd. Men jag håller hjärnan igång, och det kan ju aldrig vara fel. Jag tycker om att lära mig saker, och det här hade jag aldrig brytt mig om annars.

Men vi får också en hel drös med kärlek som kan visas på ganska många olika sätt. Jag har kärlekens blåmärken på låren, där M älskar att sparka mig på morgonen när han krupit ner i sängen. M:s armar om min hals slår allt, han är så mjuk och go den killen så det finns inte. När nåt av allt man gör med och kring M blir jobbigt, då behöver man bara hänga med killen i 2 minuter så är allt ok och förlåtet igen.

Så om någon som har fått ett DS-besked hittar hit, oavsett om bäbisen ligger i magen eller redan har kommit till er, hoppas jag att ni tar till er att det inte är så hemskt som man först kanske tänker. Det är lycka och glädje, det är lärdom och vishet, det är kärlek och att leva i nuet. Det är också sorg och arbete, men de delarna är en bråkdel av allt det andra positiva. Det är inte Downs syndrom ni får eller har fått, det är en bäbis. Ett barn. Som man älskar och som älskar er tusenfalt tillbaka.

Visst, jag sörjer fortfarande det barn jag inte fick, det barn jag trodde låg i min mage. Den stora grejen med tvillingar, två nästan likadana, blev ju aldrig av. Men jag har aldrig någonsin ångrat eller inte älskat det barn som faktiskt kom. Han är ju perfekt. Och min.

Jag välkomnar diskussion och debatt, och är det någon som har frågor är ni varmt välkomna att kontakta mig. Vill du skriva till mig utan att synas på bloggen kan du ändå göra det i en kommentar här som jag inte publicerar om du inte vill.

This entry was posted in Uncategorized and tagged . Bookmark the permalink.

One Response to Den här abortdebatten

  1. Anna says:

    Råkade hamna här från din länk på FB, visste inte att du bloggade.
    Vet inte vad jag ska säga, helt underbart skrivet…
    Och nu är de nog och busar tillsammans, de små härliga grabbarna. 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *