Skrivandets konst och ordergivning

M har under semestern lärt sig alla bokstäverna. Han kan inte uttala riktigt alla riktigt rätt, jag har t ex tidigare bloggat om hans underbara skånska R.

På Ljusterö i somras hade en jämngammal tjej en oerhört praktiskt magnetisk rittavla med sig, en Fischer Price, sån som man kan rita & sudda & rita & sudda. En sån köpte vi veckan efteråt, för bra grej för att inte ha. Den gillar båda killarna, men kanske mest M. Han ritar och ritar, drar med magnet-stämplarna så hela plattan blir svart och så suddar han. Bestämmer att mamma ska rita en bil, halvvägs klar ska det suddas. Men roligt är det.

Detta har jag fått återberättat för mig av pappa, så jag kan ha missförstått nåt, men så här tror jag att det var: Häromdagen satt pappa i soffan och M stod vid vedlåren och ritade. P (bara p-ljudet, inte pee som man kan tro) sa M till pappa. P. Pappa tittade och på magnettavlan var det ett P. Jo, men det kan man ju få till om man kluddar lite, och att uttala bokstävernas ljud vet vi ju att han kan, så det var ju lite skoj.

Det går en liten stund. Mmmmm säger M. Pappa tittar och på tavlan står det ett M, av McDonalds-typ. Brorsan L – som ju redan kan skriva bokstäver – är inte i närheten… hm. Pappa engagerar sig lite mer och börjar prata med M. Kan du rita ett A? Ja säger M och ritar en klockren triangel. Aaaa säger han. Detta såg jag själv också. Helt sanslöst. Men det kan fortfarande vara en slump så även om vi är stolta och glada föräldrar som gillar att sonen lär sig saker så törs vi inte riktigt tro på vad vi såg.

Nästa förmiddag provar vi igen. Pappa pratar bokstäver med M, magnettavlan är i närheten. Det pratas om Ö. Sen kommer jag dit och frågar om han kan rita ett ö. Äh (nej) säger M och ritar istället ett ö. Först en stor ring, sådär 3 varv ungefär, sen två distinkta prickar. M kan skriva! 3,5 år och DS. Jag är en mycket stolt mamma!

Jag är också en lättkommenderad mamma.

En morgon nu i veckan står M vid min sänggavel och sägar “Bass” och tecknar Bajs. Hoppsan, tänker jag, yrvaken, han talar om att han behöver byta blöja, vad bra! Det är inte så vanligt även om det har hänt nån gång. Jag kravlar mig ur sängen. M pekar på min morgonrock. Dä. Ok, morgonrocken åker på. Vi går mot barnens sovrum. På vägen dit pekar M på badrumsdörren. Dä säger M. Sitta på pottan? frågar jag. Äh (nej) säger M och pekar på toaletten. Sitta på toaletten? frågar jag ganska glad för det är ju jättebra om han vill det! Äh säger M och pekar på mig och tecknar mamma och bajs. Så det är jag som ska gå på toa…

M är ju en rutinkille, så det han har gjort är att han har lärt sig mina vanor – upp, morgonrock, toa och sen tar jag tag i vad som nu behöver göras, byta blöjor, klä på småkillar, fixa välling och vad det kan vara. Så det vi nu har lärt oss är att kommendera sin mor att gå och bajsa verkar funka fint, hon gick ju upp!

Och så tror vi att det är vi vuxna som bestämmer… knappast va.

This entry was posted in Allmänt and tagged , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Skrivandets konst och ordergivning

  1. Kerstin B says:

    Åh vad M är duktig med bokstäverna. C traglar med praxisbilderna men inte på långa vägar säker.

    Roligt att du delar med dig av dina morgon rutiner hihi 😉

    • annabrandstrom says:

      Ja jag tänkte att vafan, den människa som inte går på toa på morgonen finns säkert inte, så varför inte.
      Sen att M säger “Bass” om att gå på toa generellt, det får stå för honom 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *