Rappport från sjukstugan

För snart två veckor sen blev M sjuk. Två sista dagarna på dagis blev vab-dagar. Feber och hosta = mindre sömn än vanligt. På fredagskvällen drog febern uppåt och när han vaknade vid 2 var den 40 grader. Eftersom han redan fått Alvedon blev det Ipren. Lillkillen låg och flämtade och flashbackarna från förra nyår kom… Efter en timme var febern fortfarande 40 grader så jag väckte E och sa att jag åker nu. Ringde taxi, men de hade inga bilar med barnstol en fredagnatt (?) så det var bara att köra själv. Vi kom till Sachsska vid 4 och då hade M sovit i bilen den halvtimme det tar dit och piggat på sig lite, feber var nere på 38,5 om jag minns rätt. Dom som känner M vet att han kör 120% tills han stupar, alltså studsade han mellan väggarna i rummet vi fick, och de undrade nog vad vi gjorde där, men eftersom jag sa de magiska orden “stigande feber” så ville de ändå kolla. De tog CRP, streptest i halsen, urinprov och vi fick åka mer och göra lungröntgen när de öppnade vid 7. Men ingenting utom ett rött öga och lite lite höjt CRP. Så vid 9 åkte vi därifrån med ett recept på ögondroppar.

På lördagseftermiddagen drog tempen upp till 40,8. Eftersom kön på Sachsska troligen är rätt lång vid den tiden, och det inte finns nån möjlighet att ringa dit och kolla, ringde vi istället Nacka vårdcentral som har jouröppet. Ny CRP som hade stigit, ännu rödare öga = penicillin. Full dos alvedon och ipren tillls tempen gått ner – men hur vet man när det händer då?- och full dos hostmedicin mot slemmet. Vi var hemma igen vid 22, helt slut och aphungriga. Välling till M, mackor till mig och sen sov vi. Febern höll i sig till onsdag morgon, då han var feberfri och pigg. Men hostar & slemmar gör han fortfarande…

Efter några dagar var det E:s tur. Feber & ont i halsen, vita prickar på mandlarna. Iväg till vårdcentralen & penicillin. Hans feber håller fortfarande i sig så det verkar vara en elak bacill det här.

E är bra på att vara sjuk. Han sover hela förmiddagarna, går undan och vilar mycket. Jag tycker verkligen att det är bra, jag är helt usel på det, kan inte låta bli att göra en massa saker… Men – det betyder att jag är relativt ensam med barnen. Jag älskar dom verkligen över allt annat men det är sjukt (!) jobbigt till och från. Under den här galet sjuka våren blir det ju max 2 dagar hemma med sjuk man & friska barn, nu är det 4 veckor… Nä, förhoppningsvis blir han ju frisk snart, men det vet man ju inte när det blir.

Till detta kommer att jag någonstans tycker att jag inte “får” tycka att detta är jobbigt, att det finns andra som har det så mycket värre. En kompis lilla 4-månaders har opererats för hjärntumör, och en annan liten tjej vars mamma jag har kontakt med har fått leukemi… (Henne kan man läsa mer om här) Så det vi håller på med är ju ingenting egentligen. Men ändå måste jag nog även för mig själv inse att det måste få vara ok att tycka att saker är jobbiga. Det säger jag jämt till andra som t ex bara har ett barn och tycker att det är jobbigt ibland som undrar hur jag pallar med tvillingar… Så det måste ju då gälla även för mig.

Eller så är det så som min mor säger, man orkar mer än man tror. Det är bara att kavla upp skjortärmarna och ta i. Jojo. Men hon hade varken tvillingar eller en downis… och inget hus och inget företag heller för den delen 🙂

Så – nu har jag gnällt av mig lite!

This entry was posted in Allmänt and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *